Rastorp och Stabbarp

Fastigheten Rastorp ägs sedan 1989 av Johannes Järhult och sedan 2019 av hans barn Johanna och Gabriel. Fastigheten Stabbarp har sedan 2018 Niklas och Cecilia Rydberg som ägare.

I skifteskartorna över Rastorp och Stabbarp från 1896 finns den tidens uppdelning av markerna noggrant angivna. En stor del av gårdarnas areal utgjordes då av slåtterängar som tillhandahöll vinterns behov av hö. Mängden gödsel som samlades vid ladugården avgjorde sedan hur mycket åkermark som kunde odlas. På Rastorp, Stabbarp och de flesta gårdar i var vid denna tid (före införande av konstgödseln) arealen slåtteräng ca 3 -4 gånger större än åkerarealen.

Från början av betessäsongen i mitten av maj fram till höskörden i augusti gick djuren ”på skogen”. Senare på hösten fick de även efterbeta ängsmarken.
Vid torrperioder, särskilt på försommaren, kunde djurens behov av foder också tillfredsställas med löv genom att träd hamlades (beskars) eller att de helt enkelt fälldes. Löv samlades även som vinterfoder och ut-gjorde ett både smakligt och näringsrikt tillskott.

De sista nötkreaturen på Rastorp försvann redan på 1970-talet och naturbetesmarkerna och de gamla åkrarna betades sedan under tiotalet år av hästar. Sedan 1995 upprätthålls det öppna landskapet av arrendatorers nötboskap. Ägarna till Stabbarp upphörde med djurhållning redan på 1960-talet och markerna har sedan dess varit utarrenderade i omgångar. De senaste 20 åren – fram till övertagandet – har Niklas Rydberg hållit djur på en mindre del av fastigheten.
Det skogsbete som hägnades 2020 omfattar 7,5 hektar. Större delen tillhör Rastorp medan den västra delen (knappt två hektar) tillhör Stabbarp, vars djur också betar här.

Under kommande år ska skogens karaktär av skogsbete förstärkas genom att framförallt yngre gran tas ut och en skog med gläntor, träd i olika åldrar och av olika träd-slag kommer att synas allt tydligare. I framtiden kan, liksom för hundra år sedan, marken producera både mat, virke och en trevlig
miljö för människor (och många andra arter) att vistas i.

Landskapet är dynamiskt och ändras hela tiden. I det tidsfönster vi ser på 1896 års karta är granskogen trehundra meter norr om denna skylt markerad som utmarker medan marken som idag är skogsbete är ängsmark.

Under större delen av 1900-talet har den nu aktuella skogsbetesmarken förmodligen varit betesmark. Då dagens och dåtidens betade skog ligger ganska nära varandra kan en del av skogens arter flytta över. Skogsbetet är ett biologiskt kulturarv där vi kan uppleva hur skogarna i södra Sverige såg ut fram till för knappt hundra år sedan.

Biosfärområdet gör skillnad i landskapet