Ekologi - dröm och sanning om paradiset

Ekologi är en relativt ung vetenskap som kort och gott handlar om samspelet mellan biologiska organismer och den miljö de lever i. Begreppet myntades i slutet av 1800-talet, men blev ett aktivt forskningsfält först en bit in på 1900-talet. Som vetenskap förhåller sig ekologin ganska så kallsinnigt till sitt studieobjekt. Individer och populationer blir siffror i ett matematiskt spel där temperatur, nederbörd, växtlighet och bytesdjur är omvärldsfaktorer och man noterar lugnt utfallet. Att en art försvinner ur ett ekologiskt system kan vara intressant för forskaren: hur reagerar systemet på detta? Vilka arter tar nu över förlorarens plats?

Så kallsinnigt förhåller sig förstås inte alla forskare. Ett exempel är den amerikanska biologen och naturforskaren Edward O. Wilson som i sina böcker lovprisar naturens skönhet och den naturliga harmoni och balans som råder där, så länge människan inte går in och stör. För Wilson har människan ingen särskild plats i ekosystemet. Hon måste lära sig konsekvenserna av sitt agerande, bli mer ödmjuk, anpassa sig.

Ett nutida exempel på empatisk forskare är sommarprataren och författaren Anne Sverdrup-Thygeson, som är professor i bevarandebiologi. Hon beskriver det förunderliga ekologiska samspelet i naturen i glittrande berättelser, och hon har ett tydligt budskap: Vi alla är invävda i naturens flätverk mycket tätare än vi tror. Att bevara den biologiska mångfalden är av största vikt. Arternas intrikata samspel i ett rikt ekosystem är mer än en källa till kunskap och glädje: artrikedomen är livsavgörande.

I sin varma hållning till naturen anknyter Wilson och Sverdrup-Thygeson till en uråldrig idé, som åtminstone går tillbaka till gammaltestamentlig tid: En gång levde människan, djur och växter i total harmoni med varandra. Var och en tog och fick precis det som den behövde och det fanns ingen anledning att vare sig frukta bistra tider med brist eller att samla på hög. Man tänkte sig naturen som en skala, scala naturae, från det högsta (Gud), till det lägsta (växter). Människan befann sig mitt emellan. Allt hade sin plats. Det rådde en naturlig ordning. Kort sagt, tillvaron på jorden var ett paradis. Sedan kom något som ruckade denna harmoni …

Wilson och Sverdrup-Thygeson har förstås rätt. Samspelet i fungerande ekosystem är förunderligt. Samtidigt måste man vara realist och erkänna: naturen är mest sannolikt inte god i sig. I dag talas det exempelvis om ”det sjätte massutdöendet”, ett utdöende av arter på jorden i gigantisk skala som människan är medskyldig till. Hur illa detta skeende än är så betyder ”det sjätte” massutdöendet att det skett fem sådana katastrofer tidigare, långt innan människan började vandra på jorden.

Någon perfekt balans verkar aldrig upprätthållas i naturen. Det förekommer alltid störningar, och alla arter har inte den rätta moståndskraften. Även om det inte sker några katastrofer, även om människan inte förstör livsbetingelserna för andra arter eller utrotar dem på andra sätt, förekommer hela tiden ett bakgrundsutdöende. Det finns alltid livslinjer i ekologiska system som inte klarar trycket.

En tröst är att livet som sådant alltid verkar komma igen. Några arter överlever alltid, och nya tillkommer. Trots upprepade katastrofer, och ibland tack var dessa, har det skett en evolutionär utveckling mot allt mer komplexa livsformer. I och med att evolutionen frambringade fåglar och däggdjur har evolutionen dessutom få en ny dimension: kultur. Kultur betyder beteenden och överlevnadskunskap som inte nedärvs genetiskt, utan socialt. Vi lär av andra, inte minst under vår uppväxt.

 

Vad ekologi kan betyda

För människans del har den kulturella evolutionen under de senaste 10 000 åren varit extrem, betydligt mer dynamisk än den genetiska. Den goda sidan av den trenden är ökad kunskap, ökad medvetenhet och begrepp som jämlikhet, jämställdhet, rättvisa – och ekologi.

Det är inte fel att prata om ekologi som balans och harmoni, bara man vet att den vetenskapliga termen syftar på något annat, något mer kallt matematiskt. Det är inte fel att värna om hotade djurarter eller ekosystemtjänster som en vacker njutbar natur, tvärtom, bara man vet att förlusten man kämpar mot, inte nödvändigtvis leder till en ekologisk katastrof. Det man kämpar mot, eller för, har inte bara med vetenskapliga fakta att göra, utan också värden, precis som jämlikhet, jämställdhet och rättvisa är värden.

En miljödebatt väcker ofta starka känslor. Det är lätt att slänga vetenskap, siffror och fakta i ansiktet på varandra. En sådan debatt är inte hållbar. Man måste mer sansat diskutera de (exempelvis biologiska, ekologiska) fakta som finns, men också inse att debatten speglar olika intressen, olika värderingar, olika livsåskådningar. På den ena sidan brukar rättmätig vinning stå, på den andra empati (med djur och natur) och skönhetslängtan. Båda sidor har sin plats i ordningen.

När man diskuterar ekologi, ekologisk balans, och bevarande av ekosystem, måste man också inse att det knappt finns någon helt vild mark kvar på jorden. Möjligen i östra Ryssland och i avlägsna delar av Kanada och Alaska. Fast även där har kringströvande nomader satt sin prägel på landskapet. Räknat på biomassa (materia som ingår i levande organismer inom ett område) så utgör människan i dag 36 procent av alla däggdjur. Tamdjuren utgör 60 procent. De vilda djuren utgör blott fyra (4) procent. Detta är vad vi har att utgå från.

Med allt det sagt finns det all anledning att prata om ekologi i termer av balans och harmoni: Ett landskap är mer eller mindre i balans om livsmiljöerna för olika naturligt förekommande levande organismer inte är allt för utarmade. Rika livsmiljöer ökar chanserna för en stor biologisk mångfald, vilket gynnar människan i form av bättre skördar och skönare platser att vistas på. Människan kan dra sig undan från utvalda områden, genom att skapa reservat eller nationalparker, i hopp om att skydda utsatta biotoper (miljöer där vissa växter eller djur trivs), eller hon kan gå in och försöka återställa en balans i ett ekosystem genom att ta bort invasiva arter eller återskapa våtmarker.

Ett samhälle är i balans om det råder tillräcklig jämlikhet och jämställdhet, om (välfärds)statens inflytande står i balans till individens frihet, om individer har rimliga rättigheter och skyldigheter och om de kan försörja sig och leva utan att pressas till utmattning.

Fast nu börjar vi tangera begreppet ”hållbarhet” som vi ska diskutera i en annan del här under menyraden Biosfärkunskap. Nedan följer korta förklaringar till ord som har med ekologi att göra.

Ordförklaringar

Ekologi

Ekologi betyder som ovan nämnt samspelet mellan biologiska organismer och deras omgivande miljö. Alla organismer påverkas av sin omvärld. Biotiska faktorer är sådana som tillgång till växter, bytesdjur eller konkurrens med andra organismer. Abiotiska (icke-levande) omvärldsfaktorer är sådana som temperatur, nederbörd och jordmån.

Ekologiska studier genomförs för att försöka förstå dessa relationer, hur organismer anpassar sig biologiskt, hur förekomst och fördelning av organismer ser ut inom ett visst område. Man undersöker hur transport av materia och energi sker genom organismsamhällen, hur successionsstadier i utvecklingen av ekosystem kan se ut, samt hur mängd och fördelning av biologisk mångfald står i förhållande till den omgivande miljön. Biologisk mångfald avser all den variation som finns mellan och inom arter och livsmiljöer på jorden. Man kan studera både enskilda individer, populationer, biotoper, ekosystem, biomer eller hela biosfären. Alternativt näringsvävar inom ekosystem. Även biogeokemiska system, som kolcykeln och vattnets samt kvävets kretslopp studeras.

En biotop är en typ av omgivning, med naturliga gränser, där vissa växt- eller djursamhällen hör hemma. Biotopens speciella egenskaper gör att vissa organismer trivs bättre än andra och biotopen påverkar därför vilka djur och växter som lever i området

Ett biom betyder vegetationsområde. Vad som växer var är kopplat till jordarter och klimat (som beror av latitud, altitud och terräng), och många djurarter är förbundna med sådana områden. Tillsammans utgör jordens alla biom hela biosfären.

Vattnets kretslopp

Nedbörd av vatten fortsätter sträva neråt genom gravitationens kraft. En del av vattnet färdas via avrinning (bäckar, åar o s v) till lägre marker, och rinner ut i sjöar och hav. Andra delar sipprar ner i marken genom infiltration och perkolation och blir till grundvatten. Några vattenmolekyler cirkuleras förstås genom organismers kroppar. Det är solen som driver vattnets kretslopp genom att värma upp ytvatten i framför allt haven. Vatten avdunstar, bildar vattenånga, och förs via luftströmmar upp till svalare delar av atmosfären, där ångan kondenserar och bildar moln. Snart är kretsloppet slutet.

Kvävets kretslopp

Det mesta av jorden kväve finns i atmosfären, som till 78 procent består av kväve. Men kväve cirkulerar också i biologiska processer på jordens yta och därunder, och är helt nödvändigt för livet. Kväve i död organisk materia bryts ned av bakterier och bakterier i symbios med svampar till ämnen som kan tas upp av växter, och därmed av djur. Genom dagens konstgödsling av skog och jord tillförs tyvärr mer kväve än vad naturen kan binda. Överskottet hamnar i vattnets kretslopp och sjöar blir övergödda.

Ekosystem

Naturen är ett system, en helhet. Men ett ekosystem är en avgränsning i naturen, ett område, som naturforskaren väljer för att lättare kunna studera det. Här finns både det levande och det icke-levande. Det levande kan delas upp i individer och gruppen av individer av samma art (population). Populationer av samtliga arter inom området utgör ett organismsamhälle.

En näringsväv är ett komplext samband mellan producerande (främst växter) och konsumerande organismer i ett ekosystem. Det finns inte bara en, utan ett flertal, näringskedjor i en näringsväv. Normalt placerar man producenter i botten och en toppkonsument i toppen av sådana näringskedjor. Fast få ekosystem är kompletta i dag. Stora rovdjur saknas oftast. Det är via människans jakt som beståndet av många djur regleras. En näringsväv visar även på hur olika ämnen (som näringsämnen och gifter) sprids och omvandlas i ekosystemet. Olika ekosystem har olika näringsvävar. En näringsväv i skogen ser till exempel annorlunda ut än näringsväven på en äng.

Kolets kretslopp

Kolcykeln är ett så kallat biogeokemiskt kretslopp genom vilket kol omsätts mellan jordens stora kolreservoaer – biosfären, geosfären, hydrosfären och atmosfären. Kolcykeln delas upp i den snabba (atmosfär, biosfär, hydrosfär) och den långsamma kolcykeln (lagring i geosfär). Omloppstiderna i den snabba kolcykeln är från ett till några hundra år. I den långsamma kolcykeln är omloppstiderna miljontals år. Människan har ”skyndat på” den långsamma genom att bryta och släppa ut 8 miljarder ton fossilt kol per år. Halten kol ökar onaturligt i atmosfären och blir till en växthusgas.

Biologisk mångfald

I en miljö med ett ekosystem i balans och biologisk mångfald, finns olika naturtyper med många olika arter, men också en stor variation av gener inom arter. Motsatsen till biologisk mångfald är plantering av träd eller grödor av samma slag på stora ytor. Där trivs få arter. Att skapa och bevara en biologisk mångfald är viktigt eftersom många arter är beroende av varandra. En förlust av en art kan dra med sig fler i fallet. Dessutom vet vi att pollinerare, som befruktar det vi äter, är beroende av en stor biologisk mångfald.