Du lever i ett fragment av den yttersta tiden

Bor man i stan och åker ut på det vi kallar ”landet” kan man tycka att det inte har hänt så mycket sedan man var där sist. På sin höjd har lite gräs, ogräs och sly tagit över där det nyss var så välskött. Annars är det mesta sig likt. Annat är det i stan där gator grävs upp innan den nylagda asfalten hunnit svalna, där nyöppnade butiker och restauranger snart är en saga blott, och där byggherrar ständigt river, bygger nytt och bygger om. I jämförelse med denna neurotiska brådska är naturens tempo långsam. Men det rör på sig, mer än du kan ana. Allt handlar om tidsperspektivet. Ur oändlighetens synvinkel är ett människoliv intet.

Allt du ser, allt du kan beröra, är resultatet av en historia som är så lång att vår föreställningsförmåga inte kan omfatta den. Vi hör siffror. Vårt universum är 13,8 miljarder år gammalt. Jorden kom till för 4,5 miljarder år sedan. Mindre än en miljard år senare fanns det enkla livsformer i haven som omger världens landområden. I princip förstår du förstås siffrorna, men inte hur många ögonblick, fattade av en människa, som måste ha passerat. Din stund på jorden är den yttersta spetsen på tidens pil, vars andra ände försvinner in i ett urtillstånd där tid inte ens fanns.

Tiden har varit på din sida

Kanske du bara behöver förstå en sak: Hade inte det eller det eller det varit – miljarder orsakssamband alltså – hade du inte funnits till. Du har ingen oberoende existens (fri till en viss grad ja, men inte oberoende), utan är beroende av allt som varit och är.

Man säger att universum är finkalibrerat. Hade inte den eller den eller den naturkonstanten (ett särskilt värde som karakteriserar tid, rum och materia) varit så hade universum sett helt annorlunda ut. Då hade liv som vi känner det inte varit möjligt, och då hade aldrig livet kunnat utvecklas i de riktningar som det faktiskt har. Det finns många sådana konstanter. Alla spelar roll, och den minsta avvikelse hade gett enorma konsekvenser, oftast katastrofala.

Inom vetenskapen diskuteras den så kallade antropiska principen. Hade inte plancklängden, ljusets hastighet eller alla finstrukturkonstanter varit exakt som de är, hade inte människan kunnat existera. En del menar att människan är väntad, att det finns en mening med varje konstants värde. Fast de flesta menar nog bara att det är ett faktum att människans existens är beroende av allting annat. Hur som helst. Försök att ta in allt som faktiskt hänt, från Big Bangs första mikrosekund, till inflationen som blåste upp universum till dess ofattbara storlek, till formandet av stjärnor, planetsystem, galaxer och supergalaxer, nästa gång du åker ut på landet. Den utveckling och förändring som skett är på gränsen till oöverskådlig. Och det är ett under att du kan stå där du står.

Du är bokstavligen stjärnstoft. De tyngre grundämnen som som bygger upp din kropp – syre, kol och kväve – uppstod först i andra och tredje generationernas stjärnor. Och livet i dig beror inte bara av luften du andas, utan också av mineralerna i den berggrund du står på. Det beror på egenskaperna hos vattnet, i vilket livet uppstod och som livet alltid bär med sig (du består mestadels av vatten). Livet i dig är inte bara beroende av växterna du direkt eller indirekt (via andra djurs mjölk eller kött) äter, utan också av alla mikroorganismer som omvandlar allt dött till mull, som blir näring åt nytt liv. Du är bokstavligen ett med kosmos, alltet.

Geologi – de långa tidsrymdernas historia

De första forskarna som började ana att jordens historia är långt längre än de 6 000 år som Bibeln förespråkade har kommit att kallas geologer. I slutet av 1700-talet växte geologin fram som en ny vetenskap, och den kom att fullständigt revolutionera synen på ”skapelsen” (som kanske inte var en skapelse, utan en ständigt pågående process). Jorden är mycket gammal, den består av flera lager, de ytligare lagren har genomgått våldsamma transformationer ett flertal gånger, och förändringsprocesserna pågår fortfarande. Geologiska förändringar föregick livets uppkomst och har hela tiden samspelat med livets utveckling.

Startskottet var kanske när man i mitten av 1700-talet upptäckte att det fanns utslocknade vulkaner och att bergarten basalt är magmatisk, resultatet av vulkanutbrott. Basalt finns i Tabergstoppen, söder om Vättern. Här har alltså funnits en vulkan. Nästa steg var när man förstod att olika bergarter hade olika åldrar och man började klassificera dem efter sitt läge i berget, urberg eller grundberg, övergångsberg, och så vidare. James Hutton och Abraham Gottlob Werner kom att bråka om alla bergarter var vulkaniskt eller sedimentärt bildade, utan att inse att båda hade rätt. Lantmätaren William Smith fann olika slags fossil i olika bergavlagringar, vilket var en viktig grund för evolutionsteorin. Men mest matnytta fann Charles Darwin i Charles Lyells verk från 1833, Principles of Geology, som kom att dominera geologin resten av 1800-talet.

Den geologiska berättelsen om Vätterbranterna

Vättern och dess sydöstra omgivningar har en mycket aktningsvärd ålder. Historien går minst en miljard år tillbaka. Världen såg då så totalt annorlunda ut att ingen ingen nutida topografisk karta hade stämt på något sätt. Som du säkert vet vilar alla landområden, liksom havsbottnar, på rörliga tektoniska plattor. I ett normalt tidspann för oss förekommer förstås inga större rörelser. Kontinenterna ligger där de ligger. På sin höjd kan det bli jordbävningar i Japan eller Kalifornien, där olika plattor ligger och skaver på varandra. Men i ett längre tidspann har det skett dramatiska förändringar.

Då, för en miljard år sedan, vara alla kontinenter samlade i en enda superkontinent, som fått namnet Rodinia, och den låg övervägande på det södra halvklotet. Vad som hände sig vid den här tiden var dock att den började spricka upp. Bland annat hade den så kallade Amazonaskratonen, på vilken i dag Venezuela vilar, slitit sig loss och kom att kollidera med kratonen Baltika (Sverige, Finland, västra Ryssland), med resultatet att höga bergskedjor bildades i sydvästra Sverige och Norra Venezuela. Dessa har till stora delar vittrat bort genom erosion (men åk väg 40 mellan Göteborg och Jönköping så ska du märka att det finns höjder kvar i det mycket kuperade landskapet), och sediment från dem ligger samlade i det som kallas Visingsögruppen. Först bildades en tjock serie av kontinentala sandstenar, och sedan marina sediment (lerskiffrar och kalkstenar med stromatoliter). Man kan faktiskt se dessa lager om man vandrar i Girabäckens imponerande ravin. Här bröt man också sandsten på 1800-talet. Far man en bit norrut, till Omberg, som geologiskt tillhör Vätterbranterna, kan man finna kalkstensgrottor med stromatoliter.

För 650 miljoner år sedan slet sig kratonen Baltika loss från Rodinia. Det var då Vätterns gravsänka bildades. En gravsänka innebär att den yttre jordskorpan på ett visst område dras i sär och det skapas en förkastning. En del sjunker ned (Vätterns botten) och en annan del trycks upp och bildar en horst. Omberg är kanske den mest kända horsten, men bergen längre söderut utgör också en horst. Det är mer än 300 meter från Vätterns botten till höjderna, och räknar man bort sedimentet på Vätterns botten och går ned till urberget är höjdskillnaden 600 meter. Åker du längre österut i Biosfärområde Östra Vätterbranterna, ska du finna fler gravsänkor och horstar. Dessa sprickdalar ligger parallellt med Vättern. Ramlaklint och Uvaberget vid Ramsjön är ett bra exempel.

Livet för 650 miljoner år sedan

Innan vi går vidare med Vätterns spännande historia måste vi bara ställa frågan: Hur såg livet ut i dessa trakter för 650 miljoner år sedan? Det såg kanske inte så mycket ut för ett mänskligt öga. Det fanns ännu inget liv på land, och de flesta livsformerna var ännu encelliga bakterier och arkéer, trots att det hade funnits liv på jorden i tre miljarder år. Men det fanns eukaryoter, celler med ett membran kring kärnan, den typ av celler som växter, djur och människor härstammar från. Fotosyntes hade via cyanobakterier pågått i miljarder år, och det fanns gott om syre i vattnet och en hel del i atmosfären. Sexuell reproduktion var uppfunnen. Det fanns flercelliga svamporganismer och pyttesmå djur, enkla mobila varelser som käkade svamp och alger. I själva verket var det en mycket dynamisk tid. Klotet genomgick omväxlande perioder med nedisningar och varmare perioder. En ny tid stod innanför dörren.

För 550 miljoner år sedan tog evolutionen ett hastigt språng. Det fanns mycket små djur strax innan den så kallade kambriska explosionen, men nu uppstod leddjur och blötdjur. Det blev en kamp mellan djur som betade växter och rovdjur som ville äta upp dessa djur. Både försvarsanordningar och anfallsvapen utvecklades i snabb takt. Vissa växtätande djur följde efter de syrebildande växterna när de kröp upp på land och kampen fortsatte där när rovdjuren följde efter. På en relativt kort tid ledde utvecklingen fram till dinosaurer, fåglar, däggdjur och primater. Det skulle dröja länge innan några människor kom till Vätterbranterna, men hennes (avlägsna) djuriska förfäder blomstrade under den kambriska explosionen, liksom en värld av växter.

Vättern från Vendium till isttid

Strax före kambrium, under den geologiska period som kallas Vendium eller Ediacaria, 635-541 miljoner år sedan, slipade erosionen ned så gott som alla höjder i Väster- och Östergötland samt södra Närke. Ett gigantiskt slättlandskap uppstod. Det innebar att havet trängde in både öster- och västerifrån och dessa slätter blev till havsbotten. Vättern var en del av havet, ett hav som fylldes av det rika liv som uppstod under den kambriska explosionen. Utanför Motala kan man än idag se en bit av 200 meter tjocka lager av fossil som avsattes under de 150 miljoner år som slätterna var havsbotten.

Men för cirka 400 miljoner år sedan krockade Baltika igen, denna gång med Laurentia (Nordamerika), och bildade den nya kontinenten Euroamerica. Det var då den Skandinaviska fjällkedjan bildades. En annan effekt var att en stor del av Baltika reste sig över havsytan igen. Slätterna blev landområden. Vättern var ett innanhav med mäktiga floder som flöt söderut mot stora deltaområden i Skåne och södra Småland, som ännu låg under havets yta. Det var betydligt varmare här då än nu, emedan Baltika låg kring ekvatorn.

Mycket skulle komma att hända på jorden innan vi kommer fram människornas tid, som påbörjades för omkring sex miljoner år sedan, då människans gren på det evolutionära trädet särskiljdes från schimpansernas. Bland annat skulle kontinenterna ännu en gång bilda en superkontinent, Pangea, innan de slet sig loss och formades till den geografi som är oss bekant i dag. Men vi nöjer oss med den här redogörelsen, och vänder oss mot den tid då de första människorna kom till Vätterbranterna.

Homo sapiens blev en distinkt art för omkring 200 000 år sedan, i Afrika. Efter flera utvandringsförsök spred sig arten över hela världen, och började kolonisera södra Europa för cirka 40 000 år sedan. Den is som täckt hela Europa i många årtusenden (sedan 110 000 år före vår tid) hade då börjat dra sig undan. Människorna följde isens kant, i jakt på de djur som gjorde detsamma. Det skulle dröja nästan 30 000 år innan det blev dags att för första gången sätta sin fot på det områden vi i dag kallar Norden.

 

När de första människornas kom

De första människorna i Vätterbranterna kom inte hit för att bosätta sig. De kom hit under några sommarmånader för att fiska och gå på jakt efter säl, val och ren. Landskapet var kalt, och kan betecknas som tundra. Marken var ännu nedtryckt i inlandsisens spår och slätterna i norra delen av Vättern låg igen under havets yta. När geologer pratar om Östersjöns historia pratar de om Yoldiahavet (9500 – 8800 f. Kr) och Anculussjön (8800-7800 f. Kr). Båda faserna i Östersjöns utveckling innebar att Östersjön stod i direkt förbindelse med Västerhavet via Mellansverige. Även nu var alltså södra delen av Vättern en havsvik.

Under processen med avsmältning omformades landskapet och jordarterna som vi ser idag i form av morän på höjderna och lera i dalsänkor är ett resultat av den processen. Bördiga jordbruksmarker av issjölera finns i Landsjödalen och Tenhultsdalen. På Visingsö dominerar moränlera medan landremsan mellan Vättern och branterna österut i trakten av Gränna kännetecknas av fint blandade lerarter. Morän finns förstås på de många branterna öster om Vättern, men på sina håll har urberget kommit i dagen.

Med tiden höjdes landområdena och Vättern fick så småningom sin nuvarande form (omkring 7000 år före vår tid). Temperaturen steg, växtligheten började spira och älg och uroxe vandrade in. Människan stannade en allt längre del av året. Man har funnit gott om lämningar efter den tidiga stenålderns jägare och samlare längs med Vätterns stränder. Och inte bara utmed stränderna. En tid låg strandlinjen lägre, och en hel del av de tidiga fynden finns under Vätterns yta. På vissa håll ligger de så djupt som 40 meter.

När temperaturen steg ytterligare, den låg en period högre än vad den är i dag, vandrade lövskogarna in. Och med dem kom visent, rådjur, hjortar och vildsvin. Älg och uroxe trivdes inte längre så bra i det igenvuxna landskapet, då de föredrar öppnare marker. Dessutom jagades de hårt. Det skulle inte dröja länge innan människan utrotat uroxen. För  6500 år sedan dödades sedan den sista visenten. Människan far hårt fram med naturen, har alltid gjort. När de första människorna kom till Norden levde de faktiskt ännu mammutar på tundrorna i norra Tyskland. På 1800-talet drevs varg, järv och lodjur allt längre norrut. Hjort och vildsvin utrotades (men blev under 1900-talet återinplanterade eftersom man ville ha något att jaga) och rådjur och äg var nära att gå samma väg.

För omkring 6000 år sedan började människorna i Vätterbranterna odla jorden. Först var odlingarna tillfälliga, men efterhand började människorna bryta mark och odla mer storskaligt. Bondens historia i Vätterbranterna är mycket anrik. Det uppstod byar, bland annat i Röttle, Gränna och på Visingsö. Mest fornlämningar har man funnit på Visingsö, men det verkar inte ha skapats några betydande maktcentra under stenåldern, ej heller under brons- eller järnålder. Först på 1100-talet träder Vätterbranterna fram i historien, då de första svenska storkungarna gjorde Vättern och Visingsö till sin valplats.

Rika fynd som kan bli framtida fattigdom

Geologi handlar inte bara om historia, eller om geologers sökande efter kunskap om hur geologiska processer påverkar livet här och nu. Snäppet hetare blir nog ämnet när det kommer till mineralfynd som industrin ropar efter. De kommersiella krafterna är fullt mätbara med vetenskapens, kanske starkare.

Det har länge varit känt att Norra Kärr, en del av biosfärområdet som gränsar till Östergötland, har mycket rika fyndigheter av sällsynta tunga bergarter. De hamnade där av för 1 545 miljoner år sedan, då en spricka i urberget råkade fylldes med rika mineralansamlingar av metallisk karaktär. Fyndigheten upptäcktes redan i början av 1900-talet, och bedömdes snart vara av riksintresse. Boliden AB undersökte vid ett flertal tillfällen möjligheten att bryta bland annat nefelin, zirkon, hafnium och grännait, men gjorde aldrig slag i saken. Det ansågs som tekniskt svårt och dyrt. Och så hade man gjort ett liknande fynd i Brasilien. Där kunde man bryta metallerna till ett lägre pris genom att exploatera lågavlönad personal och utnyttja svagare miljölagar.

Men i vår tid har intresset för brytning förnyats. Nya bättre gruvtekniker och möjligheten att begära ett bra pris på en hungrig marknad har gjort det intressant att exploatera Norra Kärr. Sedan 2009 har kanadensiska Tasman Metals Ltd haft den exklusiva rätten att bryta de dyrbara metallerna, som ligger dolda under ett idylliskt landskap med beteshagar och lövskogar. De har genomfört två omfattande provborrningar, som båda givit positiva resultat, ur industrins synvinkel.

Men det har hela tiden funnits ett folkligt motstånd och det har bildats flera grupper som är emot projektet. Mest känd av dessa är nog föreningen Rädda Vättern, som bedrivet en juridisk kamp mot Tasman. Tasmans tillstånd att bryta har överklagats vid ett flertal tillfällen till regeringen och till Mark- och miljödomstolen. Men inte i något fall har överklagandet lett till att Tasman har förlorat sitt tillstånd. Däremot har tiden har gått och 2016 rann den ut för Tasmans tillstånd, utan att det förlängdes. Fast Tasman har åter igen ansökt om tillstånd. Nu finns det ett stärkt intresse för fyndigheten, då en del av metallerna går att använda i batterier för elektriska bilar, något som industrin skriker efter.

Vi vill här noga poängtera att Biosfärområde Östra Vätterbranterna inte tagit eller kommer att ta någon definitiv ställning till för eller emot gruvbrytning i Norra Kärr. Föreningens utgångspunkt är att hålla sig neutral och att försöka vara ett forum för samverkan. Till höger finns vårt officiella uttalande i frågan.

Det tar lång tid att nå en samsyn, och i den här frågan finns det inte bara lokala intressen, utan även nationella och internationella. Ett definitivt nej är också ett nej till mineraler som kanske klimatet kräver. Samtidigt behöver inte ett ja vara ett förbehållslöst ja, utan det kan vara ett ja med krav på hållbara principer och där det tas stor hänsyn till landskapet och dess kvaliteter.

Vad ska vi med landsbygden till?

Striden om Norra Kärr ställer en gammal men ständigt aktuell fråga på sin spets: Vad ska vi med landsbygden till? Den allvarligaste kritiken mot en gruva i området handlar om att Vättern, som är en dricksvattenreserv för 250 000 människor, riskerar att förorenas. Därefter kommer kritik som handlar om att rödlistade arter och skyddsvärda biotoper i området skulle hotas.

Men det finns en annan aspekt. En exploatering av Norra Kärr skulle innebära att man grävde ett 250 meter djupt schakt i marken över en gigantisk yta: 1 500 000 kvadratmeter. En miljon femhundratusen kvadratmeter. Ett grusigt och stenigt hål. En del människor skulle förlora sina gårdar och torp för all framtid. Och än fler som bor i närbelägna områden skulle förmodligen störas av sprängningar, hårt jobbande grävmaskiner och lastbilstransporter. Vad ett dagbrott med den dimensionen skulle innebära för de vilda djuren går att föreställa sig. Likaså vilka skönhetsvärden som skulle gå förlorade. En del lokalbor som jobbar med turism i området skulle förlora sina inkomster. Samtidigt skulle förstås betydligt fler få ett jobb. Jobb behövs, även på landsbygden, eller inte minst på landsbygden, för att hålla den levande.

Som sagt. Vad ska vi med landsbygden till? Ska den framför allt vara en källa till material som industrin behöver, material som går att mäta i pengar? Eller kan ett bevarande, och utvecklande, av det vackra, sköna och ekologiskt nyttiga ha ett lika stort värde i sig? Ett mer immateriellt värde. Svåra frågor. Man skulle kunna resonera som att vi måste prioritera hotet om klimatförändringar och bryta mineral som vi kan använda till det som brukar kallas grön el. Och varför ska vi inte ha gruvor i Europa, där arbetsförhållandena och miljöhänsynen är reglerade, istället för att importera från Brasilien och Kongo, där naturen förstörs regellöst och där människor arbetar under slavliknande förhållanden?

Men man skulle också kunna resonera som att ny teknik inte alltid är lösningen. Ny teknik kan skapa nya miljöproblem. Och miljövänliga lösningar kan bli kostsamma då fler och fler människor på jorden vill ha en högre levnadsstandard. Tillväxten kanske har en gräns. Det finns kanske bara en hållbar väg framåt, och det är att minska våra behov. Nästan ingen vågar föreslå det. Nej, vägen framåt är att stoppa klimathotet till varje pris. Vi lever i den yttersta tiden och det är bråttom. Men igen, man kan säga att den yttersta tiden kommer ändå, om vi inte skyddar den natur och den landsbygd vi har kvar. Ingen kan nog tänka sig en framtid där alla lever i städer och där den omgivande landsbygden blott är ett industrilandskap.