Homo sapiens i Vätterbranterna

De första människorna, söner och döttrar av germanska stammar, som anlände till Vätterbranterna hade inte för avsikt att stanna. När inlandsisen, som legat där i nästan 100 000 år, började dra sig tillbaka för omkring 12 000 år sedan, paddlade människor i sina skinnkajaker norrut under sommarhalvåret för att fiska och jaga vildrenar, visenter och och älg som levde på tundran. I och med att medeltemperaturen steg och klimatet övergick från arktiskt till tempererat ökade växtligheten. Successivt bredde en gles skog ut sig som dominerades av björk och tall. Därmed ökade antalet bytesdjur och människorna stannade allt längre. Vättern var på den tiden en havsvik. Östersjön och Västerhavet var under flera årtusenden förbundna med varandra i ett vattenstråk som täckte stora delar av Väster- och Östergötland.

Man vet inte exakt när de första människorna blev mer bofasta. Jägarstenåldern varade fram till 4000 år före vår tideräkning. Det var en tid då människan hade något mer permanenta bosättningar där förutsättningarna för fiske, jakt och samlande av nötter, rötter och vilda ätliga växter var som mest gynnsamma, vilket i praktiken innebar att man framför allt slog sig ner utmed kusterna längre söderut, och med tiden utmed vattendrag och sjöar. Delar av året gjorde man jakt- och fiskeexpeditioner utan att lämna så mycket spår efter sig.

Arkeologer och bönder som plöjt sina åkrar har i Vätterbranterna hittat gott om pilspetsar och spjutspetsar, mestadels tillverkade av flinta (som inte finns naturligt i området, utan fick importeras från södra Sverige), men nästan inga bosättningar från jägarstenåldern. Orsakerna är flera. En given är att befolkningen var mer nomader än bosatta. En annan är att Jönköpings län numera mestadels består av skog, och det är svårare för arkeologerna att göra utgrävningar i ett sådant landskap i jämförelse med slättbygder. Men den främsta orsaken är kanske att Vätterns strandlinje stod mycket lägre då. Landhöjningen i den norra delen av Sverige går betydligt snabbare än i den södra delen. Det gör att den långsmala Vättern gradvis ”tippar över” mot söder. Strandlinjen i söder höjs gradvis, medan den sjunker i norr. De tidigaste bosättningarna ligger därmed långt under Vätterns yta.

 

Överdrivet dödande och överdriven romantisering

I vår nutid finns det många som gärna framhåller det positiva med jägar- och samlarstadiet. Man menar att människor på den tiden levde hälsosammare, de fick en varierad kost och behövde inte jobba ihjäl sig för att skaffa sig det nödvändiga. De levde i en bättre balans med naturen och i en större harmoni med medmänniskor och med sig själva. Ja, de var förmodligen lyckligare än senare generationer som brukade jorden och jobbade på fabrik. Jägarna och samlarna kände samhörighet med Moder Jord och älskade varandra istället för att konkurrera och sätta egoistiska gränser (min jord, mina prylar, min egendom).

Vem vet? Det kanske ligger något i detta. Men de som framställer livet som jägare och samlare som en paradisisk tillvaro gör sig nog skyldiga till en överdriven romantisering. Vad man säkert vet är antalet människor på den tiden var förhållandevis litet. Det är svårt att tro att de reglerade barnafödandet med något slags miljöhänsyn. En ekonomi byggd på jagande och samlande kräver stora landytor för en handfull människor, annars räcker inte maten till. Under jägarstenåldern levde människor i grupper om 20-30 individer, större grupper kunde inte livnära sig inom ett begränsat område. Om antalet människor hölls nere genom hög barnadödlighet eller genom att vandrandet, samlandet och jagandet var så pass strapatsrikt att ingen orkade tänka på att skaffa fler barn kan man låta vara osagt. Hur som helst var det bara något eller några tusen individer i varje generation som levde i Vätterbranterna under jägarstenåldern, och de har knappt lämnat några spår efter sig.

Ett spår som de dock lämnat efter sig är försvunna spår, arter som de utrotade. I vetenskapliga sammanhang talar man om ”Pleistocen overkill”, den omfattande utrotning av större däggdjur under jägarstenåldern, som åtminstone delvis berodde på att homo sapiens gick för hårt åt det befintliga beståndet genom jakt. Listan på försvunna däggdjursarter är mycket lång. Mest kända är förstås mammutar och sabeltandade tigrar, och för Skandinaviens del är nog försvinnandet av uroxar och visenter mest omtalat. Men totalt sett rör det sig om hundratals arter av stora däggdjur (med en vikt över 40 kilo), både betande och köttätande sådana.

I slutet av denna äldre stenålder började skogarna växa igen i Vätterbranterna och på andra håll i de sydliga delarna av Skandinavien. De enstaka björkarna och tallarna ersattes av tätare bestånd av ädellövträd. Utrotningen av uroxar och visenter kan ha bidragit till detta. Samtidigt vandrade nya djurarter in: rådjur, hjort och vildsvin.

Den första revolutionen: jordbruket

Varför människor övergick från att jaga och samla till att bruka jorden kan ingen säkert veta. Det arkeologer dock tror sig veta är att övergången från jägarstenålder till bondestenålder knappast skedde över en natt. Istället var det en utdragen process som fortgick över flera generationer. Begynnelsen var förmodligen att man stannade kvar lite längre på platser med god tillgång till ätliga växter, framförallt enkorn och speltvete, och såg till att dessa ursprungliga växtslag i nordlig jord började föröka sig. Sedan återvände man till denna plats, år efter år. Folket hade ett cykliskt bosättningsmönster. Man hade basboplatser, jaktboplatser och specifika ceremoniella platser. Först så småningom blev man fast bosatt.

Dessutom bör man ha i åminne att för de första jordbrukande människorna var djurhushållning viktigare än jordbruk. Kött var en större näringskälla än växter. Vid den här tiden, för omkring 5-6000 år sedan, hade man tämjt vildsvin till att bli fogliga grisar. Och innan man utrotade alla väldiga uroxar hade man avlat fram mer beskedlig tamboskap.

Det är därför egentligen fel att kalla övergången till jordbruk för en revolution, om man då får upp en bild av något som skedde plötsligt. Samtidigt var det förstås en revolution. Att bli bosatt innebar att bli helt beroende av det som de närmaste omgivningarna kunde bidra till vad gäller föda. Man blev också mer beroende av omväxlande väder och klimat. Många forskare menar att födan blev sämre, mer enhanda. Men samtidigt kunde fler människor försörjas. Grupperna av människor som levde tillsammans blev på sina håll större än tidigare. Särskilt stora blev de mänskliga kommuniteterna utmed kusterna, och utmed vattendrag och sjöar i sydligaste Sverige och i Västergötland. Det är här man finner de mest imponerande megalitgravarna, dösar, gångrifter och hällkistor. Dessa väldiga stenkammargravar tyder på att jordbruket förde med sig en ny social ordning. Vissa människor och familjer samlade på sig mer jord, kanske också bättre jord, än andra. De blev rikare, och mer mäktiga. Jordbrukssamhället var mer hiearkiskt än det egalitära jägar- och samlarsamhället.

I Vätterbranterna skedde inga större ansamlingar av rikedom och makt, så vitt man vet. De bosättningar man hittat från bondestenåldern, också kallad den yngre stenåldern, i trakten av Huskvarna, Röttle och Gränna, är ganska små. Enstaka hällkistor har man funnit, men inga större gravfält. Det enda undantaget är Visingsö. Här finns det en kontinuitet av relativt välstånd som sträcker sig ända från yngre stenålder, via bronsålder (cirka 1500-500 f.v.t) och järnålder (500-1050 e.v.t), inklusive vikingatid, och god bit in i nordisk medeltid. Det platta landskapet, den goda jorden, och det strategiska läget i Vättern, mellan Väster- och Östergötland och med goda handelsförbindelser även norr- och söderut, gjorde åtminstone några familjer mer besuttna. De kunde anlägga såväl hällkistor som senare generationers gravhögar.

Visingsö: Sveriges mäktiga mittpunkt

Nordisk medeltid började för 1000 år sedan. Då hade det rått medeltid länge nere på kontinenten, och några av människorna i Vätterbranterna tog inspiration därifrån till förändringar som skulle få mycket genomgripande konsekvenser för samtiden och kommande generationer: kungakröningar och ansamlande av kungamakt, enande av allt större landområden, industriell tillverkning av krut och vapen, ökad handel och införande av kristendom.

På 1100-talet uppfördes Näs slott på Visingsös sydliga spets. Här låg också en medeltida hamn, men dess rester ligger i dag dolda på Vätterns botten. Näs slott var det första kända kungliga residenset i Sverige och under flera decennier var makten i Sverige koncentrerad till denna spets. Möjliga byggherrar var Sverker den äldre och hans son Karl Sverkersson. Sverker den äldre, son av den östgötska stormannen Cornube och stamfader till den Sverkerska ätten, blev vald till östgötarnas och svearnas konung, och genom ett senare giftermål med Rikissa av Polen blev han också accepterad som kung i Västergötland. I första äktenskapet var Sverker gift med Ulvhild Håkansdotter, av norsk stormannaätt. Hon ansågs som kristet from, och fick Alvastra kloster i morgongåva. Nu etablerades definitivt kristendomen i Sverige.

När Sverker den äldre blev mördad 1156, på väg till julotta i Västra Tollstads kyrka, tog sonen Karl Sverkersson över. I ett slag vid Örebro 1161 besegrade han den danska kungamakten och fick full kontroll över hela Sverige. Han kallade sig svearnas och götarnas konung, och hans huvudsakliga residens var Näs slott. Det var också här han dog 1167, mördad av västgöten Knut Eriksson, son till Erik den helige. Efter framgångsrika strider med den Sverkerska ätten blev han obestridd herre över hela Sverige i 23 år. Han dog en naturlig död, och ligger begravd i Varnhems klosterkyrka.

Under Knut Erikssons tid som kung var Birger Brosa, tillhörande Bjälboätten, jarl i Sverige. Näst kungen var han Sveriges mäktigaste man. Hans borg var Näs slott, och det var här han dog en kall januaridag 1202. Kungen efter Knut Eriksson, hans son Erik Knutsson, avled också på slottet, i april 1216. Efter hans död tog den Sverkerska ätten åter makten, genom Johan Sverkersson, som var son till Sverker den yngre och Ingegärd Birgersdotter, Birger Brosas dotter (förmodligen valdes han till kung och kröntes i Linköping just genom sin mödernesläkts mäktiga inflytande). Eftersom han dog barnlös (javisst, på Näs slott) gled makten åter över till den Erikska ätten – Erik Eriksson, känd som Erik läspe och halte, valdes 1222 till konung. Men den egentliga makten låg egentligen hos hans jarlar, och när Birger Magnusson, mest känd som Birger Jarl, tog över styret, fördes även kungamakten över till Bjälboätten. När Erik Eriksson dog blev Birger Jarls son Valdemar kung.

Den sista mäktiga person som dog på Näs slott var konungen Magnus Ladulås, bror till Valdemar Birgersson. Strax före jul 1290 avled han på borgen. Men kännetecknande nog begravdes han i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Efter att Birger Jarl grundlagt Stockholm 1252 kom maktens centrum att flytta dit. Magnus Ladulås grundlade Jönköping, men då bara som en handelsplats. Tiden då regeringen höll till i Vätterbranterna (nåja, på Visingsö) var definitivt förbi.

 

Vätterbranterna under stormaktstiden

Med Vättern i norr och åar i söder var Jönköping en naturlig handelsplats redan under tidig medeltid. Här fanns också vägar, Nissastigen, som ledde mot väster, Lagastigen, som ledde söder ut, och så Västra Holavägen, som ledde mot norr. Att det fanns omgivande myrmarker med rika järnfyndigheter bidrog till detta. Det var ingen stor sådan, mest bara en lång gata, kantad av trähus och verkstäder bakom dessa. Här fanns också en kyrka, och ett kloster vid Munksjön. Men troligen i och med att kung Magnus Ladulås var hemmahörande i trakten såg han till att Jönköping den 18 maj 1284 fick sina stadspriviliger, det vill säga rätten att bedriva handel. Det mest unika med detta tillfälle är att stadspriviligiebevet finns kvar, det äldsta i Sverige.

Kungamakten fortsatte att bry sig om trakten. Gusav Vasa lät bygga ett slott här, en fästning för att försvara Sverige mot vilda upprorsmakare i Småland, Skåne och Blekinge. När staden brann ner 1612 bestämde kung Gustav II Adolf att den skulle byggas upp igen, en bit österut. Och här anlade han också en större tillverkning av vapen och uniformer. Sverige låg ständigt i krig och hade stormaktsambitioner. Det var den vapenproduktionen som så småningom kom att överflyttas allt mer till Huskvarna (kvarnen vid Husån). Här fanns gott om vattenkraft. När staten inte längre på 1700-talet behövde vapen, i och med att Sverige fick ge upp sina expansiva planer, började man i Huskvarna tillverka järnspisar och kaminer, och lade därmed grunden för den kommande industrialismen.

Den berömde Per Brahe, både den äldre (1520-1590) och den yngre (1602-1680), hade också idéer om industriellt bruk, om än i liten skala. Per Brahe den äldre klättrade i rankerna under Gustav Vasas tid, och när han utmärkte sig under Dackefejden dubbades han till riddare. Under Erik XIV:s regeringstid dubbades han också till greve och 1562 förlänades han grevskapet Visingsborg, nästan hela Visingsö. Hans sonson, greve Per Brahe den yngre, förlänades ännu mer jord. Han ägde i princip hela Vätterbranterna och mycket mer därtill. Ja, han var Sverges största jordägare.

I sitt grevskap Visingsborg lät greven bygga ut Visingsborgs slott. Han uppförde också Brahehus och byggde om Västanå slott. Tillsammans bildade de tre slotten en triangel, mitt i denna anlade han 1652 staden Brahe-Grenna. På Visingsborg höll greven en liten armé som omfattade omkring 200 man. I Röttle söder om Gränna anlades en rad småindustrier, som bland annat framställde vapen och annat till grevens privata armé. Här fanns också ett papperbruk. På Visingsö inrättade Brahe ett tryckeri, och det fanns ett imponerande bibliotek på Visingsborgs slott. Intresset för kunskap tog sig också ett annat uttryck: den medeltida kyrkan Kumlaby byggdes om till en skola, med ett astronomiskt observatorium i kyrktornet. Ute på en klippa vid sjön Noen, anlade Brahe jaktslottet Brahälla.

Man kan känna tacksamhet över att den ansamlade rikedomen hos en enda person gjorde det möjligt för denne att bygga monument som vi i dag kan komma och besöka. Den lokala turismen kan slå mynt av historien, att Gränna varit ett grevskap (fastän grevskapet egentligen hette Visingsborg). Men samtidigt kan man undra över om ett samhälle där en person äger över 500 hemman är hållbart, ur en social synvinkel? Konservativa krafter skulle kunna framhävda att Per Brahe den yngre var en god människa, att han behandlade sina undersåtar väl och att han beredde dem arbetstillfällen och extra inkomster. Historien har i viss mån gått i en annan riktning. Brahes egendomar ligger i ruiner. Förmögenheten är skingrad och återfinns i på sätt och vis hos flera. Samhället har blivit något mer jämlikt i relation till Brahe-tidens patronskap. Det är förmodligen en god utveckling. Forskning visar på att människor är lyckligare i mer jämlika samhällen, att sådana samhällen är mer stabila och dynamiska.

Den andra revolutionen: industrialismen

Den industriella revolutionen började med en revolution inom jordbruket. I gången tid levde människor i gemenskap inom en by. Jordegendomarna låg utspridda runt om byn i form av små tegar. En jordägare kunde ha plättar av brukbar mark på många olika ställen. Det hade sina fördelar. Hela byn hjälptes ofta åt med jordbruket. Men det var inte så effektivt. Med England som en förebild genomförde staten skiften av ägandet under 1700- och 1800-talen så att en enskild bonde fick en samlad areal att bruka. Byarna slogs sönder och gårdarna spriddes ut i landskapet till den plats där den tilldelade marken låg. Vad bönderna än tyckte om dessa reformer blev jordbruket mer effektivt, produktiviteten ökade. En bonde kunde försörja fler personer. Under 1800-talet växte befolkningen kraftigt.

Ett problem uppstod. Jorden räckte inte till för var och en. Men samtidigt hade industrialismen tagit fart. Industrialism kännetecknas av att man samlar produktionen av en viss vara till en plats, en fabrik, istället för att var och en själv tillverkar det man behöver. Fabriken ägs av en eller flera personer som investerar sitt kapital i den, ett kapital som ökar om varan man tillverkar säljer bra. Industrialism är alltså kopplad till kapitalism. Den är också kopplad till maskiner, maskiner som oftast drivs av något annat än muskelkraft, exempelvis forsande vatten eller ånga. Men en fabrik kräver också arbetare, som sköter maskinerna. Och den arbetskraften togs från den överbefolkade landsbygden. Människor började flytta in i städer. Urbaniseringen tog fart. Städer som förut bara hade rymt några hundra eller ett fåtal tusen personer växte nu ut och fylldes av tiotusentals människor.

Det här är precis det som hände även i Vätterbranterna. I Huskvarna hade fabriken och företaget Husqvarna funnits sedan 1600-tal. Men affärerna hade oftast gått dåligt. Under 1870-talet blir Wilhelm Tham ägare till Husqvarna. Han för in nya idéer och i fabriken börjar man tillverka vitt skilda saker som jaktvapen, kaminer, spisar, cyklar, motorcyklar och hushållsprodukter. Nu börjar affärerna blomstra. När Wilhelm Tham går bort 1911 har företaget fördubblat sin omsättning 35 gånger. Om det jobbade 180 personer på fabriken när han tog över som VD, hade Husqvarna 6000 anställda 1946, då sonen Gustav var VD. Huskvarna hade gått från att vara en by till att bli en sjudande stad. Wilhelm Tham var något av sin tids Per Brahe. Han agerade som en brukspatron, och byggde bostäder åt arbetarna, skola för deras barn, och en kyrka för deras fromhetsliv.

Den här omställningen, från lantliv till stadsliv som avlönad arbetare, var säkert mycket stor. Det är en förändring av hela samhället som vi i dag får leva med. De allra flesta av oss är födda i en stad, vi har vuxit upp i en stad och vi bor nu i en stad. Vi går på asfalterade gångar och gator, är omgivna av hus i glas och betong, och åker omkring i plåtfordon. Den stora delen av dagen tillbringar vi instängda i en byggnad och utför olika tjänster. Vi får en lön för detta, och med denna lön åker vi till andra byggnader och shoppar. Vi lever inte längre i någon bygemenskap, utan vår identitet är yrket. Ska man hårddra det är vi vårt yrke. Redan som barn fick vi frågan ”vad vi ska bli” när vi blir stora.

Precis som jordbruksrevolutionen förde den industriella revolutionen med sig fördelar. Ett industrialiserat samhälle kan försörja ännu fler människor, och antalet människor på jorden har gått från att vara några miljoner till att bli några miljarder. Hand i hand med industrialismen kom också kampen för de anställdas rättigheter, kvinnors rättigheter, medborgarnas rättigheter, samt en ekonomisk, teknisk och medicinsk utveckling. Våra liv har blivit förhållandevis bekväma. Kanske för bekväma, ur hälsosynpunkt. Det råder demokrati och många grupper i samhället har fått sina rättigheter.

På minuskontot finns kanske ensamhet och en känsla av meningslöshet. Vi är uppryckta från byns gemenskap och från naturens sammanhang. Få människor känner till det biologiska livet naturhistoria, den geologiska tidsskalan, de ekologiska förutsättningarna för liv och livets uttrycksformer: vilka växter är vanligast där du bor? Vilka småkryp och vilka fåglar. Och både lokalt och globalt har industrialismen medfört en extrem exploatering av jordklotets resurser. Jordar förstörs, skogar huggs ner, djur, växter och svampar utrotas eller förträngs ut i marginalen. Klimatet förändras på ett sätt som kan leda till en katastrof.

 

Situationen i dag: långt ifrån biosfären

En bra bit över hälften av alla människor som i dag lever inom Biosfärområde Östra Vätterbranterna (40 000) bor i Huskvarna (23 000). Resten bor i mindre tätorter som Gränna, Örserum, Lekeryd och Tenhult, eller utspridda i trakten av Skärstad-Ölmstad. Bara en försvinnande del bor i ren landsbygdsmiljö.

Den genomgripande förändring av samhällsstrukturen som industrialismen förde med sig i Vätterbranterna (precis som i övriga Sverige) kan man också se i statistik över sysselsättningen. Av de 11 300 som är sysselsatta i Vätterbranterna är det bara 450 som får inkomster från jordbruk, skogsbruk och fiske. De flesta (3 400) jobbar inom sektorn tillverkning och utvinning, och där är fortfarande Husqvarna den största enskilda privata arbetsgivaren. Carlfors bruk och Saab Training Systems är två andra viktiga industriföretag. Nästan lika många jobbar inom vård och omsorg samt utbildning. Lärare och läkare fanns det förstås innan industrialismen, men en indirekt följd av industrialismen är en välfärdsapparat som förbereder de unga för ett yrke, eller som tar hand om de som inte förmår jobba. Handeln försörjer många (nästan 1000 personer), liksom byggverksamhet och transport.

Just transport är ett gissel ur hållbarhetssynpunkt, både vad gäller persontransporter och godstransporter. Fordonen har blivit bättre med åren och släpper ut mindre giftig rök och de är mer energieffektiva. Men i och med att det blir alltfler fordon och i och med att andelen godstransporter som går på väg ökar allt mer förblir den totala mängden skadliga utsläpp på en ohälsosam. Särskilt svårt – tekniskt sett – är det att bli av med de allra minsta partiklarna, samt att förhindra att koldioxid bildas och släpps ut. Huskvarna har inte den bästa luftkvaliteten.

E4:an är ett problem i sig. Ur turistsynpunkt brukar den kallas Sveriges vackraste motorväg. Men dess breda asfaltsytor skär rakt genom biosfärområdet och dels utgör den en barriär för djur och ekosystem och gamla byar som delats itu, dels skapar den en bullermatta som sprider sig flera kilometer på båda sidor av vägen. För de större däggdjuren medför en uppsplittring av populationer en ökad risk för inavel, en minskad spridning och i vissa fall en snedfördelning i födotillgång.

För många djur som trots stängsel försöker passera den blir den en dödsfälla. Det finns ingen separat statistik för hur många djur som dödas just på E4.an. Men totalt sett är det ett förfärande antal djur som dör i trafiken, inte minst om man betänker att många olyckor inte registreras och att mörkertalet därför är stort. Här är det uppskattade antalet: 7 000-13 000 älgar, 40 000-60 000 rådjur, 60 000- 80 000 harar, 20 000-30 000 grävlingar och 6 000- 12 000 rävar samt uppåt hisnande åtta miljoner fåglar.

Tyvärr är inte järnvägstrafiken bättre i detta avseende. Tågen dödar vilda djur i ännu högre utsträckning än vägtrafiken räknat per körd kilometer. Detta ska man kanske betänka innan man bygger en snabbspårväg.

Grävlingen är det däggdjur som är mest känsligt för trafiken. Lika många grävlingar dör på vägarna som genom jakt. För älgen är det tio gånger fler som dödas vid jakt än i trafiken och för rådjuren sju gånger så många.

När E4:an mellan Jönköping och Ödeshög började byggas i slutet av 1960-talet, för att ersätta den gamla slingrande Riksettan, drogs den i stort sett i utkanten av Huskvarna och Jönköping. Men i dag delar den staden. Lika många människor bor ovan som nedan trafikleden och det ligger flera shoppingcentra på båda sidor. Och eftersom det är svårt att ta sig i öst-västlig riktning på kommunens gator är det många människor som använder sig av motorvägen för lokal transport. Det gör att trafiken blir intensiv stora delar av dygnet. Omkring 40 000 till 60 000 fordon passerar varje dag, och olycksfrekvensen är relativt sett hög. Det är också ett relativt lågt antal personer som går, cyklar eller tar buss i Huskvarna och Jönköping i jämförelse med andra svenska städer. Flertalet tar bilen.

Kan vi förvänta oss en tredje revolution? En utveckling mot ett mer hållbart samhälle, både för människor och allt annat liv i biosfären? Finns det bakom hörnet en rörelse där människor åter igen börja anknyta till sin plats i biosfären och börja hantera den med en större hänsyn?

Den tredje revolutionen: harmoni med biosfären

Enligt den amerikanske journalisten Paul Hawkens har det i det tysta vuxit fram en miljörörelse, som är den största gräsrotsrörelsen som världen skådat. Man kan se den på nätverksforum som Facebooksgrupper, dedikerade åt klimat- och miljöfrågor. Man kan se den på gatan, i form av aktiva demonstrationer eller mer eller mindre olagliga former av protester. Man kan också se den i kommunikationer mellan människor som är radikala systemkritiker. De menar att samhället vi lever i är fel i grunden, och de experimenterar med olika former av ”minimal living” och självförsörjning. De mest alienerade och skeptiska förbereder sig för vad de ser som den kommande oundvikliga systemkollapsen.

Hawkens har förstås rätt i att det finns en sådan miljörörelse, och att den i huvudsak verkar på ett icke-organiserat sätt. Organisationer som WWF, Naturskyddsföreningen, Greenpeace och Djurens rätt fortsätter att spela en roll. Men den stora massan är aktiva frikopplat från dessa organisationer. Frågan är bara hur många de är? Greta-effekten är kanske på väg att ebba ut, och demonstrationer under namnet Fridays for Future samlar numera oftast bara en liten skara. Förmodligen har miljöaktivisten Joanna Macy rätt i att den verkligt stora skaran visserligen är bekymrade över klimatförändringarna, men att deras engagemang bara sträcker sig till att källsortera. De skulle vilja köpa en el-bil, men har inte råd, och trots ambitionen att konsumera mindre ökar de sin konsumtion, varje år.

En annan grupp, som delvis är densamma, är mer uppgivna. De känner sig små och obetydliga. Vilken roll kan jag spela? Var ska man börja och med vad? Joanna Macy hävdar att miljörörelsen i någon mån är medskyldig till denna förvirring och känsla av hopplöshet. I sin iver att skapa en förändringslust gräver aktivister fram alla miljöproblem som finns, i varje del av världen. Den samlade mängden smutsigt och farligt byk blir då så stort och tungt att ingen orkar bära eländet, ens i tanken. Skuldbördan blir ju till ett berg som inte går att rubba och den skymmer all sikt. Istället flyr man till nöjesprogram på TV eller någon skojsig podd eller någon spännande ljudbok.

Miljövetaren, pedagogen och författaren Mitchell Thomashow föreslår en väg som kanske är mer framkomlig: Man börjar helt enkelt där man bor. Det lokala är det globala. När man väl lärt känna det lokala kan man höja blicken, ta in en större verklighet. Och Thomashow menar att man inte alls bara ska stirra på lokala miljöproblem. Nej, istället ska man lära känna biosfären, den biosfär i vilken man själv lever. Iaktta lufthavet och alla de parametrar som påverkar väder och klimat. Studera fåglarna i din trädgård, deras flykt i vinden och deras flyttmönster under årets gång. Följ årstidsväxlingarna och notera växternas anpassning till den. Vandra i naturen och möt djuren i din närhet. Kryp på marken och notera insekter, mossor, svampar och bakterierna i jorden. För det abstrakta begreppet ”biosfär” hem till dig. Gör dig hemmastadd i biosfären. Se dig själv som följden av geologiska och evolutionära förändringar. Se de ekologiska systemen i dina omgivningar och vad de beror av. Kunskapen man får av detta är inte bara för kunskapens egen skull. Den rotar dig också, gör dig mer stabil och trygg. Den engagerar dig. Den får dig att börja bry dig. En kärlek till naturen växer fram. Du förundras och känner tacksamhet inför den tillvaro som givits dig.

Om fler och fler människor började vandra denna väg, skulle världen gradvis genomgå en tredje revolution. Det vore en lugn och tyst revolution, en där människor med tiden blir allt mer hemmastadda i biosfären och börjar att leva i harmoni med. Är du villig? Är du redo?