Landskap i balans

Vätterbranterna hyser av olika anledningar en ovanligt rik biologisk mångfald. Klimatet är varierat. Delar av biosfärområdet ligger i klimatzon 1 och 2, liksom Blekinge och Skåne, medan det råder norrländskt klimat uppe på det småländska höglandet, och så finns det alla zoner däremellan. Svårtillgängligheten hos branterna som stiger upp från Vätterns strand har medfört att de i viss mån lämnats orörda. Det som förut betraktades som ett ”värdelöst berg” har därmed blivit en rik tillgång, sett ur den biologiska mångfaldens synvinkel. En annan orsak till artrikedomen är att landskapet öster om de brantaste partierna också är relativt kuperat. De har därför bara kunnat nyttjas småskaligt. Här blandas mindre åkrar med ljusa naturbetesmarker, fuktiga lövskogar med torra marker där tallar trivs, och förkastningar parallellt med Vättern har skapat ett landskap med flera djupa sjöar och utsiktspunkter från toppiga berg.

För nästan 500 rödlistade arter är Vätterbranterna ett livsviktigt område i Sverige. I en värld som nu hotas av massutrotning, miljontals arter är snabbt på väg att försvinna, är därför Biosfärområde Östra Vätterbranterna en värdefull pärla. Det ska inte bara bevaras och utvecklas, det ska också kunna stå som ett modellområde för hållbar utveckling i enlighet med FN:s hållbarhetsmål Agenda 2030.

Hur åstadkommer man detta? Ja, till att börja med måste man skåda sanningen i vitögat. Vätterbranterna är inget paradis. Allt är inte perfekt här. Under de senaste 150 åren har en rad arter försvunnit från området, och fler står på randen till att försvinna. Om man ska göra rätt, och göra det som är möjligt och det som är gångbart, gäller det att veta vad man ska göra och hur det ska gå till.

I rapporten Landskap i balans gör författarna Karl-Olof Bergman och Claes Hellsten en djup analys av problematiken och föreslår en rad åtgärder. Redan undertiteln avslöjar att vi här inte har att göra med vilda romantiker som drömmer om en otämjd sprudlande natur. Undertiteln talar om ekologiskt funktionella landskap, vilket betyder att upprätthålla, eller att skapa, miljöer med de förutsättningar som olika arter kräver. Vidare ska dessa landskap utgöra en bas för en hållbar produktion och mångformig företagsamhet. Människan är alltså inte utesluten. Författarna utgår från det faktum att i Vätterbranterna bor det människor som äger marken och vill nyttja den. Frågan är bara hur detta kan göras, på ett hållbart sätt.

 

Biologen som mätte upp livets gränser

Biologen Claes Hellsten är en av förgrundsfigurerna inom Biosfärområde Östra Vätterbranterna. Hans engagemang för området tog fart redan i slutet av 1990-talet. Då var målet oftast att stoppa skövlingen av skogsområden där det fanns skyddsvärda arter. På ett sätt var arbetet framgångsrikt. Antalet naturreservat har nästan fyrfaldigats under 2000-talet.

Men med åren har en insikt vuxit fram: Det räcker inte med spridda öar av naturreservat för att ett landskap ska vara i balans. Många arter kräver större och mer sammanhängande ytor av en viss naturtyp för att de ska kunna överleva och föröka sig. Andra arter är intimt förknippade med marker som länge brukats med traditionella metoder, med inslag av ängar, naturbete, ädellövskog, skogsbrynsmiljöer med gräs och örter och orörda ”värdelösa” partier.

En annan insikt är att man inte kan blunda för att all mark i landskapet ägs av någon, eller att denna person vill ha någon vinning av sitt ägande. Man måste därför skapa en win-win situation. Det ekonomiska intresset måste få sitt, men detta på ett sätt som gör att de biologiska organismer som det ekonomiska intresset faktiskt är beroende av också får sitt. I ett biosfärområde måste människan samleva med naturen, på ett harmoniskt sätt.

Det som övertygat många markägare till att visa större miljöhänsyn är att Claes Hellsten, tillsammans med många flitiga kollegor och involverade myndigheter och institutioner, lagt alla korten på bordet. Under årens gång har nästan varje kvadratcentimeter av området inventerats noggrant. Resultatet är att vi nu vet vilka arter som lever var. Vi vet varför de valt att leva just där, och vad de kräver för att de ska kunna fortsätta existera på den platsen. En del av dessa är skyddsvärda för sin egen skull, och de kan ett ha formellt juridiskt skydd för att de är hotade mer globalt. Men många av arterna ingår också i ett ekologiskt system som människor är beroende av. Försvinner exempelvis pollinerare går det inte ha några frukt- och bärodlingar. Fåglar kan balansera skadliga insekter och mindre rovdjur tar sorkar och andra gnagare.

Claes Hellsten och Karl-Olov Bergman höftar inte i sin rapport. De visar nästan exakt var gränsen går för varje hotad organism: den här mängden natur kräver de, blir mängden mindre dör de ut. Känner man dessa så kallade tröskelvärden kan man förutsäga vad som händer inom ett visst område om man går in och ruckar på balansen. Man kan också säga vad man borde göra för att stärka livsbetingelserna för en specifik art. Hellsten och Bergman har mätt ut livets gränser i Vätterbranterna.

Den mest vetenskapligt stringenta delen av rapporten fokuserar på förekomsten av kärlväxter, svampar, mossor, lavar, ryggradslösa djur och fåglar. Större djur, med ryggrad, en grupp som givetvis inkluderar däggdjuren, nämns mer i förbigående. Men vi ska ändå ta ta upp dem här, inledningsvis.

Hoten mot stora och små

Allt sedan människorna kom till Vätterbranterna har det försvunnit många arter, inte minst de stora däggdjuren. Redan under tidig stenålder utrotades visent. Andra djur försvann som vild art, men tämjdes och lever kvar som tamboskap. Dagens nötkreatur härstammar från uroxen, hästraserna från vildhästar och grisar från vildsvin. Med tiden fördrevs eller utrotades de flesta rovdjur: varg, björn, järv och lodjur. På 1800-talet försvann hjortar, och till och med rådjur och älg var i princip borta. Och på 1900-talet stod andra djur på tur att hamna på den röda listan, eller att styrkas helt från den: däggdjur som utter, bäver och vildsvin, samt rovfåglar som pilgrimsfalk och havsörn.

Några av dessa har gjort en glädjande come back. En minskad användning av miljögifter, som DDT och PCB har här varit räddningen för några. Men jakten har varit och är den mest avgörande faktorn. Det finns en inneboende konflikt mellan de som äger skog, mark, jakt- och fiskerättigheter, och tamboskap å ena sidan, och de större däggdjuren (och i viss mån stora rovfåglar) å andra sidan. Människor har ofta velat hålla rovdjuren långt borta från sina hem, och de har velat hålla stammen av vilda betande djur på en minimal nivå. Därför har ofta jakttrycket varit hårt, och ibland för hårt. Det är framför allt ändrade jaktregler som gjort att några av de försvunna stora däggdjuren kommit åter. Att diskutera jaktregler är dock svårt. Det är en het fråga, som ofta landar på politikernas bord. Därför lämnar vi den här öppen.

På 1940-talet kom de första rådjuren och älgarna. Hjortar var helt utrotade från Sverige, men återinplanterades av godsägare som höll dem för jaktens och köttets skull, oftast inom hägn. I Östergötland och Södermanland har de fått gå fria, och särskilt dovhjortar har därför fått en viss spridning. Kronhjorten är fortfarande hotad. Inom Vätterbranterna kan man se den, dock inom hägn, vid Näs säteri. Pilgrimsfalk och havsörn har åter skådats vid Vättern, liksom utter och bäver utmed sjöar och vattendrag. Vildsvinen har blivit så många att de upplevs som ett problem. Lodjur lär finnas här, men de är så skygga djur att väldigt få har skådats i det vilda. Vargrevir finns i de djupa skogarna söder och väster om Vätterbranterna.

Rovdjursstammen är dock fortfarande alldeles för liten för att den ska kunna medräknas i ett väl fungerande ekosystem. Räv kan ta rådjurskid, men annars är rådjur, älgar och hjortar bara hotade av människan. Skjuts de inte under jakt blir de påkörda. Vägar är inte bara dödsfällor för många djur. De delar upp landskapet i mindre bitar, och en del av dessa är för små för att kunna hålla en livsduglig population. Det gäller exempelvis landsträckan mellan Vättern och motorvägen, som verkar vara för begränsad för att kunna hysa en bestående stam av rådjur och älg.

Små populationer av en art som lever som på öar i ett uppsplittrat område blir känsligare för utdöende. I små populationer finns en ökad risk för en ojämn köns- och åldersfördelning, vädret eller andra slumpmässiga händelser kan lättare radera ut hela beståndet, och små populationer kan också lättare drabbas av inavel.

Igelkottar har olyckligtvis hamnat på den röda listan. 10 000-tals blir överkörda i trafiken. Parasiter och miljögifter har gått hårt åt beståndet. Deras naturliga livsmiljöer också degenererat: ett omväxlande landskap med häckar, buskar, låga växter, ängar, mindre trädansamlingar eller döda trädstammar. Igelkottar trivs också i kanten av lövskogar, så kallade bryn, men ratar barrskogar.

Ett djur som trivs i barrskogar är tjädern. Men då ska det vara äldre tallskogar med blåbärs- och lingonris, samt våtmarker. Och för att en livskraftig population ska kunna frodas krävs 300-500 hektar tjädervänlig skog. Sammanhängande miljöer av den typen och storleken är nästan borta. Därför har beståndet av tjäder rasat kraftigt inom Vätterbranterna de senaste 50 åren, och i stora delar av området är tjädern helt borta.

Också andra arter har fått det svårt på grund av att landskapet har förändrats. Ängsmarker med sitt specifika liv är exempelvis nästan helt borta. De har ersatts med betesmark eller skog. Sjösänkningar (på 1800-talet) och utdikningar av våtmarker har ändrat förutsättningar för många djur och växter. Och om du undrar var sånglärkan, kornknarren och tofsvipan tagit vägen så är förändrade jordbruksmetoder svaret på gåtan. När ensilage på 1990-talet ersatte hö som vinterfoder, försköts skördedatum med en månad. Följden är att fåglarna inte hinner få sina ungar ur boet innan slåttermaskinerna rullar in. Även beståndet av backsvalor och hussvalor har minskat kraftigt, förmodligen genom att det uppkommit en brist på lämpliga boplatser och insekter.

Vad ett artrikt landskap kräver

Ovan nämnde vi tröskelvärdet, den minsta mängd lämplig miljö i en viss region som krävs för att en art ska kunna överleva. En art som drabbats hårt av förändrade miljöer är vitryggig hackspett. Den var tidigare utbredd över stora delar av Sverige, då det fanns gott om äldre lövskogar med många gamla träd som hyste skalbaggslarver. I dag är sådana miljöer nästan helt borta. I Sverige finns det bara 25 individer kvar av vitryggig hackspett. Den sista i Vätterbranterna skådades 2005. Sedan dess har den inte synts till.

Det finns andra arter som lever precis på gränsen. Några av dessa lever kvar därför att arter tenderar att försvinna långsammare ur landskapet än vad deras livsmiljöer gjort, ett fenomen som inom biologin kallas utdöendeskuld. Ett äldre exempel är mellanspetten, som är ”eklandskapets egen hackspett”. Den var mycket vanlig i Vätterbranterna fram till mitten av 1800-talet. På grund av ett statligt påbud – det var förbjudet att hugga ner ekar – fanns det mycket gott om ekar. På 1840-talet försvann påbudet, och 9 av 10 ekar höggs ned på kort tid. Mellanspetten stretade dock på bland de ekar som ändå fanns kvar. Den sista mellanspetten siktades i trakten av Huskvarna på 1930-talet. Alltså hängde den kvar i området i 100 år innan den försvann helt. Vare sig hotade arter finns kvar på grund av en utdöendeskuld eller ej måste vi identifiera de livsviktiga miljöerna som tagit stryk under åren och försöka bevara och utöka deras arealer.

Tröskelvärdet är inte detsamma för alla arter. Varje art kräver sitt, just den miljö som den anpassat sig till. Idealet vore en varierad miljö med olika naturtyper som är tillräckligt stora för att alla krävande arter ska kunna finna föda och kunna föröka sig. Så ser det inte riktigt ut. Vägar, bostäder, industrier, konstgödslade åkrar och tätvuxen granskog splittrar upp landskapet och reducerar de miljöer där många arter trivs, så som friska gräsmarker, brynmiljöer, ekmiljöer, ask-alm-lönn-miljöer och fuktiga skogsbeklädda branter.

I brist på större sammanhängande miljöer av dessa typer kan många arter ändå överleva. Vad som avgör överlevnaden är:

1) Artens spridningsförmåga. Den lilla ljungblåvingen rör sig exempelvis bara korta sträckor under sitt liv, omkring 200 meter. Skulle den miljö den anpassat sig till försvinna precis där den håller till har den en mycket begränsad förmåga att uppsöka någon ny passande miljö i närheten. Andra fjärilar, som skogsnätfjärilar, kan söka nya revir inom en större omkrets, upp till en kilometer.

2) Avståndet till nästintilliggande duglig livsmiljö. Kan man inte skapa en större sammanhängande lämplig miljö för en viss art kan man åtminstone se till att området har goda grannar, alltså att nästa lämpliga miljö inte ligger för långt bort.

3) Områdets area. Storleken spelar roll. Ovannämnda blåvinge klarar sig bra om det finns åtminstone ett hektar av favoritmiljön. För varje procent som arealen av god miljö minskar, minskar också blåvingens möjlighet till överlevnad.

4) Områdets kvalitet. Vi vet att många arter är beroende av exempelvis ihåliga gamla träd, död ved i tillräcklig omfattning och en bäck eller annat icke-förorenat vatten. Vi vet också att en naturbetesmark kan hysa stora populationer av gullviva, kattfot och violer, med tillhörande fjärilar och insekter, medan en före detta åkermark som omvandlats till en konstgödslad betesmark inte hyser sådana populationer.

I sitt arbete Landskap i balans sammanställer Claes Hellsten och Karl-Olov Bergman flera studier som i detalj visar var gränsen för liv och död går i Vätterbranterna. Var finns de omtalade goda livsmiljöerna – friska gräsmarker, brynmiljöer, ekmiljöer, ask-alm-lönn-miljöer och fuktiga skogsbeklädda branter? Hur stora är de? Vilket skick befinner de sig i? Vilka grannar har de? Vi ska inte här gå in på dessa detaljer. Men med denna rapport som underlag är man väl rustad för att kunna sätta in de rätta åtgärderna på de rätta platserna. Om man nu vill ha ett ekologiskt hållbart landskap. Och det vill vi väl? Åtminstone för vår egen skull.

Ett ekologiskt hållbart landskap ökar möjligheten för att kunna ta ut så kallade ekosystemtjänster: Odla frukt och bär. Naturturism. Bo i ett levande landskap med fågelsång och granna fjärilar. Upprätthålla en hållbar virkesproduktion i ett föränderligt klimat. Bara fantasin sätter gränser för hur man kan skapa en win-win-situation där både människa och natur vinner, i det långa loppet. Skräckscenarior om vad som händer om vi inte håller oss till det ekologiskt hållbara behöver vi inte måla upp. Sådana har vi sett och hört nog om. Bättre att blicka framåt mot en sant gyllene framtid.

 

Några goda exempel

Trakten kring Ölmstad och Tuggarp/Norra Kärr, i viss mån trakten kring Örserum, Vista kulle (Skärstad) över Huskvarna mot Hakarp och ett område norr om Lekeryd. Här kan man finna vad man i biologin kallar torra till friska gräsmarker. I praktiken betyder det välskött naturbetesmark, alltså mark som består av både öppna partier, gräs- och örtbevuxna ytor, och partier med träd och buskar som delvis skuggar marken. Sådana landskap ger förutsättningar för en mångfald av arter – örter, fjärilar, skivlingar, gräshoppor med flera – att överleva. Variationen av ljus och skugga är viktig. ”Öppna landskap” är bra ur biologisk synvinkel, men inte ”vidöppna landskap”.

Kleven och Vretaholm, båda norr om Gränna. Här och på många andra håll i Vätterbranterna finns så kallade brynmiljöer. Sådana miljöer, som återfinns i övergången från öppen gräsmark till trädklädd mark, är livsviktiga för många arter, inte minst för insekter och andra pollinerare. Brynen är ofta rika på olika blommande buskar som kan ge rikligt med nektar och pollen, som till exempel rosenbuskar, sälg, hallon, apel, hagtorn och fågelbär (vilda körsbär). Andra buskar är viktiga som boplatser, som exempelvis enar. Här trivs också hassel, skogstry och brakved. Mångfalden av insekter, samt skyddet från vind och rovfåglar, lockar också många mindre fåglar, som törnskatan. Här trivs också fladdermöss, samt den lilla hasselmusen, som finns i Vätterbranterna men som är sällsynt i övriga landet.

Trakten kring Vretaholm, trakten kring sjöarna Noen och Valen, samt trakten kring Huskvarna. Här finns riktigt grova gamla ekar. Men eklandskap finns på många andra håll, som på Visingsö, i trakterna mellan Gränna och Adelöv, samt kring Bunn och Ören. Eken är ett väldigt speciellt trädslag med en spännande historia. Inget annat träd har så många arter som nyttjar den, bortåt 1700. Mer än 350 arter är helt specialiserade på ek, och ytterligare drygt 500 arter är eken väldigt viktig. Ekens långa liv bidrar till att den är så väl nyttjad, och den blir allt mer värdefull med stigande ålder. Särskilt värdefulla är ekar som är minst 300 år gamla. Då kan olika krävande lavar och sällsynta svampar som svavelticka, tårticka och saffransticka börja växa på den, svampar som i sin tur blir värdar för hotade skallbaggsarter, som läderbaggen.

Lövmiljöer längs Vättern och raviner vid Vätternstranden, med ett mikroklimat och obrukad ädellövskog. Här kan man finna den mycket sällsynta större barksnäckan, en kvarleva från bronsåldern, då medeltemperaturen var högre än den är nu, samt många andra molluskarter. Andra arter som trivs i kontinuitetsskogar med ask-alm-lönn är ramslök, lundskafting, strävlotsa, skogstarr, underviol och lundviol. Sådana miljöer fanns förr spridda runt om i stora delar av Europa, men är i dag hotade. Ädellövskogarna har blivit åkrar, åkrar med sädesslag eller åkrar med gran. Fler sammanhängande partier med ädellövskog, som brukas varsamt, vore önskvärt i Vätterbranterna.

Östra Vätterbranterna har också höga värden knutna till grova och hamlade träd av framför allt ask, alm och lönn. Precis som i fallet med torr och friska gräsmarker och ekmiljöer har vi alltså att göra med brukade marker, men brukade enligt traditionella metoder. De biologiska värdena är alltså kopplade både till natur och kultur. Förr hamlade man träd för att få djurfoder, exempelvis som vinterfoder eller som foder under somrar med svår torka. I dag finns det intresserade och engagerade bönder som fortsätter traditionen, för de biologiska värdenas skull. Många arter dras till hamlade träd. Hamlingsträden får exempelvis en viss barkstruktur med en speciell lav- och mossflora. Och hamlingsträden blir ofta också innanrötade och utvecklas till hålträd, som nyttjas av fåglar, fladdermöss och bin. I den murkna veden lever också en stor mängd insekter. Trakten kring Fingalstorp, Hovaskog och Öland är exempel på områden där hamling lever kvar än i dag.

Det finns egentligen tre vätterbranterLängst i väster finns Vätterförkastningen med fortsättning söderut till Tenhultasjön. Öster därom går ett stråk med branter norrut, via Stensjön, Ramsjön, Rävlingesjöarna och Lappsjön upp till Bunn och slutligen Vätterstranden vid Uppgränna. Den tredje förkastningsbranten löper från Stava, strax norr om länsgränsen till Östergötland, och sydöst ned till sjön Noen i Adelövs socken. Mellan dessa förkastningar finns en mängd små och något större branter med ofta höga naturvärden, då miljöerna inte har varit så attraktiva för mänsklig verksamhet och i hög utsträckning har lämnats orörda. I många fall klassas dessa branter som särskilt värdefull skog, ur biologisk synvinkel, nyckelbiotoper.