En lönsam mångfald för alla

Ekologi är: En vetenskap. Ekologisk är: Något betydligt mer värdeladdat. För de flesta är nog ”ekologisk” ett plusord, något positivt. Man skulle vilja köpa mer ”ekologisk mat”, om man hade råd, vilket de flesta ännu inte anser sig ha (ekologiska livsmedel står för sju procent av den totala försäljningen av mat och dryck). Och visst känns det gott i hjärtat att köpa en produkt med en miljömärkning (”krav”, ”svanen” etcetera).

Samtidigt finns det jordbrukare som med passion kan argumentera varför de inte har gått över till att odla ekologiskt: Det är inte lönsamt, det är för krångligt, och det är inte självklart ”bra för miljön” eller ”bra för klimatet”. Tyvärr ligger det en del i det de säger. Det finns regler för och uppfattningar om vad som är ”ekologiskt”, och ibland är dessa inte solklart bättre för miljön eller klimatet i jämförelse med konventionella metoder. Regler och mycket annat som kringärdar ett ekologiskt jordbruk kan mycket väl upplevas krångligt, om man inte inte får den rätta guidningen. Och eftersom avkastningen ofta blir lägre när man använder så kallade ekologiska metoder, är det inte säkert att den högre ersättning eller de bidrag man får  kompenserar för detta bortfall.

Kan man komma bort från hettan i den debatten, göra markanvändningen säkert lönsam, och ändå garanterat hållbar ur en vetenskapligt ekologisk synvinkel? Kanske det. I sin rapport Landskap i balans argumenterar författarna Claes Hellsten och Karl-Olof Bergman för hur man kan skapa win-win-lösningar: hållbara verksamheter som både markägare, naturen och kommande generationer har glädje av. Fast de höjer blicken ovan debatten om ”ekologisk odling” och ger några olika exempel på andra verksamheter som kan vara lämpliga för just Vätterbranterna, utifrån de lokala förutsättningarna.

Exempel 1: Naturbeteskött, rikedom ur många aspekter

Matindustrin som den ser ut i dag är inte alltigenom naturens, djuren eller människans bästa vän. Just köttproduktionen har kanske sämst rykte, inte minst i ett internationellt perspektiv: gigantiska anläggningar där djuren riskerar att fara illa, skövling av skog för att ge plats åt gödslade betesmarker, kraftfoder och hormoner för att få kreaturen att växa fortare, långa transportvägar och så vidare. I det perspektivet är därför en hållbar matproduktion en av nycklarna till att kunna komma närmare FN:s ambitiösa hållbarhetsmål. En ökad medvetenhet hos konsumenterna om detta förhållande ger bönder i Vätterbranterna en rad möjligheter.

En produkt som här kan erbjudas sticker kanske ut lite extra: naturbeteskött. Att låta nöt- och lammkreatur gå ute och beta, mer eller mindre året om (med tillskott av ensilage på vintern förstås), ger flera olika värden. Köttet blir extra smakrikt och får en ovanligt fin kvalitet. Man kan utnyttja även magra marker som inte passar för odling av spannmål eller baljväxter. I Vätterbranterna finns det flera lantbrukare som även låter djuren beta i skogen. Skogsbete är en gammal tradition i Småland. Genom naturbete av den typen upprätthåller man därför också en fin kultur.

Landskapet hålls öppet och blir attraktivt för alla besökare. Man kan därigenom kombinera natur-/skogsbete med naturturism. Och i naturbetesmarker frodas solälskande örter och insekter, som i sin tur lockar fåglar och andra insektsätande djur. Naturbetande kreatur kan därför sägas vårda och bevara en rik biologisk mångfald. En sådan produkt har ett högt mervärde för medvetna konsumenter, och köttet går lätt att sälja direkt till konsument.

Exempel 2: Fruktodling, gärna nära naturbetesmark

En nyligen publicerad longitudinell studie av äppelodlingar har visat att odlingar som låg omgivna av naturbetesmarker, marker med rika biologisk mångfald, gav bättre skördar än de som var omgivna av marker med monokultur, dominerade av en sorts gröda.

Orsaken är enkel. För att ett äpple ska utvecklas till en fullödig frukt behöver alla fröämnen befruktas i blomman. Fruktträdsblommor pollineras fullt ut bara om det fanns en mångfald av pollinerande insekter. Och den stora variation av pollinerare finns bäst i naturbetesmarker: bin, flugor, humlor och skalbaggar. Dessa kryper in i äppelblommorna på olika sätt, en del från sidan och andra ovanifrån. Vidare kryper de in vid olika tider på dagen och olika ofta. Allt detta leder till en mer fullständig överföring av pollen till alla fröämnen i äppelblommorna, vilket i sin tur alltså medför större och säkrare skördar.

Detsamma gäller förstås andra fruktträd, och bärbuskar. Vill man odla frukt och bär har man alltså nytta av att ha naturbetesmarker i sin närhet. Har man inte egen sådan mark, med egna djur, kan man försöka skapa samarbeten i grannskapet. Inom Biosfärområde Östra Vätterbranterna har vi lärt oss att vägen till framgång ofta sker genom samverkan.

Exempel 3: Biokol, hållbar lokal ekonomi med global vinst

Om naturbetesmark med biologisk mångfald tillsammans blommande fruktträd och bärbuskar är ett bra exempel på vinsten med samverkan är biokol ett paradexempel.

Biokol är i sig en enkel produkt: summan av trä som förkolats i en syrefattig förbränningsprocess, pyrolys, där rökgaser avgår men kolet blir kvar, plus nedmyllning i odlingar som markförbättring. Kolet kan också gärna naturligt näringsberikas innan nedmyllning, och blir då till gödsel. Där blir kolet kvar under lång tid, troligtvis i tusentals år, och binder därmed koldioxid. Biokol bidrar alltså till växthusgaser i atmosfären minskar, och är ett av många verktyg som kan mildra klimatförändringarna.

Men detta är bara en, om än en mycket viktig, sida av vinsten med biokol. Biokol är en smart produkt som kan ingå i en lång näringskedja med en rad win-win-effekter. Låt oss börja med källan till biokol, biomassan.

Inom biosfärområde Östra Vätterbranterna är många av de biologiskt värdefulla miljöerna kopplade till marker som kräver att träd och buskar gallras för att naturvärdena ska bibehållas och även öka. Lantbrukare som sköter sina ägor på detta sätt, och släpper ut sina kreatur på öppna beten eller på skogsbete får offentligt stöd, ersättning. Mark som kan klassas som skogsbete genererar en ersättning på 3 500 kronor/hektar, just därför att det är så höga naturvärden kopplad till sådan mark.

Nästa steg i den hållbara försörjningskedjan är förstås att ta vara på det som gallrats bort, och förvandla det till träkol/biokol. Här kan man tänka sig en ny kugge i näringskedjan, som köper biomassan av markägaren – ja, av flera markägare inom biosfärområdet, och tar den till en central anläggning, lämpligen kopplad till den fjärrvärmeanläggning. När man skapar träkol avgår nämligen inte bara rök, utan även värme. Den värmen kan nyttjas i en fjärrvärmeanläggning. Ytterligare en vinst alltså.

Träkolet kan sedan användas på flera olika sätt. Kolet kan ersätta torv i ströbäddar, som djur vilar på under vintertid. Detta är klimatsmart då torv har en negativ klimatpåverkan. Träkol suger också upp kväve och fosfor och gör att gödslet (som blandas med träkolsbädden) luktar mindre när det sprids på åkrarna och förhindrar att ammoniak  försvinner ut i atmosfären. Sedan plöjs förstås träkolet ner i jorden och blir näringsladdad biokol.

Träkol/biokol kan också användas till att ta hand om humanurin. Låter man urin silas genom träkolsbäddar får man en bioprodukt som är laddad med goda näringsämnen. Samtidigt som man avlastar reningsverket blir alltså träkolet mer attraktivt som markförbättrare. Redan träkol i sig gör jorden mer porös och jordens förmåg att hålla vatten ökar. Grödorna klarar därmed torrperioder bättre och avkastningen blir större. Flera problem kan lösas på en gång. Man får en win-win-situation.

Slutligen skulle träkol/biokol kunna bli en attraktiv vara på en global marknad. Varje ton träkol binder cirka 3,5 ton koldioxid i atmosfären. Alltså kan lokalt producerad biokol säljas som klimatkompensation till köpare som befinner sig varhelst i världen. En person, ett företag eller en organisation som vill klimatkompensera för exempelvis sin flygresa betalar för biokol som myllas ned i en åker i Vätterbranterna. Alla vinner på detta.

 

Exempel 4: Virkesproduktion i ett föränderligt klimat

Skogen har nyligen (igen) debatterats i medierna. Vetenskapsredaktionen på Sveriges Television riktade hård kritik mot modern virkesproduktion, som domineras av täta granplanteringar och stora kalhyggen. Angreppen var i huvudsak riktad mot två aspekter av detta skogsbruk: Skogsbruket hotar den biologiska mångfalden och är på så sätt en miljöbov. Dessutom blir skogarna fula och ogästvänliga och lämpar sig vare sig för viltet eller friluftsliv. I vanlig ordning gick LRF Skogsägarna ut i en stor och bred annonskampanj och försvarade det dominerande sättet att bruka skogen, framhöll fördelarna och pekade ut felaktigheter i dokumentärserien.

I rapporten Landskap i balans (som skrevs långt innan tv-inslagen) är författarna Claes Hellsten och Karl-Olof Bergman också skeptiska till ensidig granproduktion, delvis utifrån samma ståndpunkter som Vetenskapsredaktionens. Men de är kanske mer förstående för de lokala skogsägarnas situation, och de har också andra argument mot en monokultur i skogen: Skadorna på skogen som förorsakas av granbarkborren ligger på rekordhöga nivåer. Omkring åtta miljoner kubikmeter gran förstörs varje år av granbarkborren, vilket är långt större volymer än vad skogsbränder, inklusive de allra största och mest uppmärksammade, förstör. I en blandskog minskar risken för granbarkborreangrepp, och satsar man på lövproduktion försvinner förstås riskerna helt. En blandskog, med träd i olika åldrar, drabbas heller inte lika hårt vid de allt oftare förekommande stormarna.

En skog har inte heller bara ett visst ekonomiskt värde, sett ur virkesproduktionssynpunkt. En skog tillhandahåller också flera ekosystemtjänster, olika slags vinster som kan utvinnas ur den. I en omfattande rapport som Skogsstyrelsen gjorde för några år sedan beskrevs 30 sådana ekosystemtjänster. De delades in i fyra olika grupper: Försörjande (inte bara timmer och massaved eller biobränsle, utan även föda till vilt och betesdjur, skogsbär, svampar med mera). Reglerande (klimat-, vatten-, och luftreglering, förebyggande av stormskador, erosion och skadeangrepp med flera). Stödjande (biogeokemiska kretslopp, markbördighet, pollinering, habitat och livsmiljöer, biologisk mångfald, fröspridning och så vidare). Kulturella (vardagsrekreation, upplevelseturism, mental och fysisk hälsa, miljö och estetik). Bara sju av dessa 30 ekosystemtjänster bedömdes ha en god status. Resten behövde förbättras rejält, en förbättring som skulle gynna såväl skogsägare som näringsliv och naturen.

Det är mycket att tänka på om man ska gå över till lövskogsproduktion. Men det finns experthjälp att tillgå. Biosfärområde Östra Vätterbranterna har genomfört ett par projekt kopplade till lövskog, Lövsuccé, som samlat mycket kunskap. Dessutom pekar författarna av Landskap i balans på att det finns en lång tradition i Vätterbranterna av blandskogsbruk, lövskogsbruk, natur- och skogsbete samt att kontinuerligt plocka enskilda träd istället för att kalhugga. Granskog har vandrat in norrifrån, från ett kyligare klimat. Här finns goda förutsättningar för att odla ädellövträd och det finns en marknad för gott lövvrike. Man får helt enkelt bättre betalt per träd. Och det man rensar ut kan säljas som biokol (se ovan).

Exempel 5: Bevara och återskapa våtmarker

Det här exemplet ger inte omedelbart något klirr i kassan. Det är ingen affärsverksamhet. Men de storskaliga och långsiktiga effekterna är nog så lönsamma, återigen för alla.

Mängden våtmarker har minskat kraftigt på grund av utdikningar och uppodling. Minst en fjärdedel av Sveriges ursprungliga våtmarker är borta, men för södra Sveriges del är siffran 90 procent. Vätterbranterna är inget undantag. Särskilt på 1800-talet genomförde man här en rad utdikningsprojekt och sjösänkningar. Man ville ha mer odlingsbar yta, och såg på våtmarker som problemområden – surhål eller träsk.

I själva verket fyller våtmarker en mycket stor uppgift i ett landskap. Ekosystemtjänsterna som våtmarker skänker människor, djur, växter och andra organismer i bioriket är många. En sådan är att våtmarker reglerar och höjer grundvattennivåerna. Utdikningar kan alltså medföra en katastrof vid långvarig torka. Våtmarker fungerar också som naturliga buffertar i landskapet vid skogsbränder. Fukt och ökat lövinslag som hör våtmarker till har visat sig som viktiga komponenter.

Våtmarker bevarar inte bara fukt, utan lagrar också kol, och då särskilt torvrika våtmarker. Därmed bidrar våtmarker till att bromsa klimatförändringarna. I jordbruksmarker har också våtmarker en vattenrenande funktion. Kväve, fosfor och andra näringsämnen hindras från att rinna vidare och orsaka övergödning i vattendrag och sjöar.

En särdeles viktig ekosystemtjänst är också biologisk mångfald. Många växter och djur är beroende av våtmarker, och nästan en av fem av Sveriges rödlistade arter förekommer här. Våtmarker attraherar en rad fåglar, groddjur, insekter och däggdjur. Hjortdjur nyttjar svala våtmarker rika på växter och fladdermöss hittar föda när insekter kläcks i vattnen. Uttern besöker gärna våtmarker, i jakt på grodor, liksom lärkfalken, som fångar trollsländor. Och sist men inte vinst kan Vätterbranterna stoltsera med vattensalamandern, som är väldigt sällsynt i övriga Sverige och utrotningshotad.

Biosfärområde Östra Vätterbranterna har genomfört ett större projekt kopplat till våtmarker, som resulterade i ett 20-tal småvatten. Det visade sig att ett återskapande av småvatten är ganska lätta att genomföra, det är relativt billigt och har en stor positiv effekt på biologisk mångfald och landskapsbilden.

 

Exempel 6: Trädgårdar som myllrar av mångfald

Det är inte bara stora markägare och arrendatorer som kan bidra till biologisk mångfald. Alla med en liten bit mark kan bidra. Den sammanlagda mängden tomtark i Vätterbranterna inom tätorterna är 658 hektar, och ytterligare 3735 tomter ligger utanför tätorter, med både permanentboende och fritidsboende. Offentliga grönytor utgör ytterligare 71 hektar. Det finns därför en stor potential om alla hjälps åt.

Nyckeln är att börja se på sin tomtyta på ett nytt sätt. Ska man nöja sig med en slätrakad gräsmatta, som är på gränsen till biologiskt död, eller ska man ge plats åt prunkande örter och skapa en oas för nektar- och pollenberoende insekter. Alltså en i högsta grad levande värld? Fröna till prästkragar, fibblor och röllika kanske ligger där och väntar, om man slutar att gödsla och tar en paus från gräsklippning. Eller annars får man hjälpa naturen på traven, genom att så in ängsörter med hjälp av de utmärkta fröblandningar av vilda svenska ängsarter som finns på marknaden. Det är lite jobb, då man får gräva bort det översta jordlagret (annars kväver villagräset örterna) och lägga på lite magrare jord. När ängen väl etablerat sig har man en nästan underhållsfri oas för traktens bin, insekter och fjärilar. Man behöver bara slå ängen en gång om året.

Observera att detta inte bara gäller tomter på landet. Huskvarna kallas inte för inte för en ”trädgårdsstad”. Här finns mängder av små ytor som kan nyttjas. Även skolklasser och förskoleklasser kan engageras. Ett av Biosfärområde Östra Vätterbranternas projekt har varit att utbilda ”miniambassadörer” vid en förskola i Öxnehaga. De får lära sig om naturen i Vätterbranterna och ta ansvar för att behålla och öka den biologiska mångfalden.

 

Exempel sju: Besöksnäring – en växande marknad

Omkring 700 000 personer besöker Vätterbranterna varje år och omsätter nästan en halv miljard kronor. Turism har blivit en värdefull industri, som väntas fortsätta öka. Potentialen i Vätterbranterna med storslagna Vättern, de djärva branterna, fagra lövskogar, beteshagar, sagolika John Bauer-skogar och många mindre sjöar med rikt fiske och badmöjligheter är stor. Enligt en näringslivsstudie gjord 2014 beräknas den till minst 50 procent, alltså ytterligare 350 000 besökare och ytterligare 250 miljoner kronor som ska spenderas. Möjligheterna är många.

Skogsmark kan få inslag av äventyrsområden, eller ge plats åt beboliga träkojor som smälter in i landskapet. Guider kan ta med barnfamiljer på lärorika ”ekoutflykter” och hälsocoacher kan erbjuda läkande skogsbad. Gårdar kan erbjuda barnfamiljer ”bo på bondgård”. Eller tänk på Vätterbranterna som ett biosfärområde där man kan köpa ekologiskt och närodlat i gårdsbutiker och vanliga butiker, och där restauranger i sköna miljöer erbjuder hälsosamma menyer med just ekologiskt och närodlat. Varför inte vegetariskt och veganskt. Är bara maten läckert tillagat av duktiga kockar sprids ryktet snabbt och problemet blir att hinna ta emot alla gäster.

Denna besöksnäring hänger givetvis samman med alla de ovannämnda exemplen. Ett landskap, berömt för sin biologiska mångfald och sin hållbara ekonomi lockar folk. Detsamma gör naturbetesmarker och dess produkter, lummiga lövskogar, livet kring våtmarker, sjudande trädgårdar och härliga frukt- och bärodlingar.