Vad ska vi med naturen till?

Ovanstående, kanske något provocerande, fråga var titeln på ett seminarium som UNESCOS:s biosfärprogram anordnade i Åsljunga i början av detta sekel. Ett tjugotal forskare från skilda håll diskuterade frågan på fullaste allvar, ty svaret är inte givet. Människor har olika behov, intressen, utgångspunkter och mer heller mindre medvetna föreställningar. Ofta uppstår det konflikter.

En bakomliggande fråga är förstås vad ”natur” är? En del tänker kanske att enbart orörd jungfrulig vildmark är natur, allt annat är kultur. Fast de flesta inkluderar nog också gamla kulturbygder, med hagar, betesmarker, ängar, mindre åkrar och gärna också vattendrag och sjöar. Andra är även beredda att kalla trädgårdar och parker för natur, medan en del opponerar sig och säger att det är ju enbart kultur.

De förstnämnda, som älskar vildmarken, har ett problem. Det finns knappast någon vildmark kvar, inte någonstans i världen. Nästan all mark där det går att odla är uppodlad, och för varje dag bryts ny odlingsmark. Ytterligare en stor del används till gruvor och skogsbruk och för boskap, medan andra delar är förödda genom ogenomtänkta insatser. Idén om att bevara vildmark kommer ursprungligen från USA, men slog igenom även i Sverige när man började avsätta ytor till nationalparker. Men många av dessa ytor, som världsarvet Laponia, vilket inkluderar fyra nationalparker, är kulturarv för samerna. Här går renarna och betar.

Bevarandeidealet medför ofta en konflikt mellan myndigheter, som vill skapa nya naturreservat och nationalparker, där det finns särskilt skyddsvärda miljöer, och lokalbefolkningen, som vill fortsätta att nyttja dessa marker så som de alltid gjort. Lokalbefolkningen kan känna att besluten kommer uppifrån, och att de inte har något att säga till om. De förlorar bara, trots att de betalar skatt på samma sätt som de som gärna kommer till dessa reservat på besök, för att njuta av naturen. Ett speciellt problem med naturreservat är dessutom att de är för små, i snitt bara några hundra kvadratmeter. De är inga tåliga ekosystem. Ur biologisk synvinkel kan det vara bättre att komma överens med markägare om ett delvis skydd, som sträcker sig över större ytor, vilket också görs i dag.

Gamla idylliska kulturbygder är de flesta överens om att de ska bevaras. De liknar de savannmiljöer i östra Afrika där människan för första gången såg sitt ljus. Det har också visat sig att artrikedomen är större i kultiverade bygder än någon annanstans (frånsett tropikerna förstås). Problemet är att det är svårt att få någon lönsamhet ur sådana magra marker, därför finns det sedan länge en tendens att de överges och att ängar, hagar och betesmarker växer igen. Här har Sverige och EU hittat en lösning genom att ge bidrag till bönder för att hålla kulturbygderna levande. Det är det värt. Sådan natur vill alla ha.

Men hur är det då med mer rationellt jordbruk med monokulturer på stora arealer och hyggesbruk i planterade granskogar. Är det natur? Vad ska vi med sådan natur till, om det nu är natur? Starka röster blåser upp till strid, och vill se genomgripande förändringar i riktning mot något mer naturligt och hållbart. Här känner sig förstås lantmän och skogsägare orättvist anklagade. Det är ju de som förser alla andra med mat på bordet, bräder till lyxiga renoveringar och pappersmassa till tidningar och toapapper. Angriper man detta lönsamma kultiverande av jorden skjuter man sig själv i foten. Markägare tar förstås sitt ansvar och följer alla miljöföreskrifter.

Så här kan man fortsätta, i nästan all evighet. En särskilt intressant föreläsning på ovanstående seminarium hölls av Monika Stridsman. I början av sin karriär jobbade hon som revirförvaltare på Domänverket i Jokkmokk. Hon var stolt över att tillhöra ”skogsbrukslaget” och var säker på det hon gjorde. Hon hade kunskap, vilket de som ville stoppa virkesproduktion i fjällnära områden inte hade. Mycket pengar lades på informationskampanjer. Bara om man informerade de vilseledda miljöaktivisterna skulle man få dem att komma över på hennes sida.

Så här i efterhand kan hon tycka att det hade varit bättre om man satt sig ned och diskuterat vilka värderingar man hade. Ofta handlar det inte bara om kunskap när man har skilda uppfattningar om vad man ska med naturen till, utan också om värderingar. Fast de tiger man oftast om, och strider istället med fakta som vapen.

Senare i sin karriär bytte hon själv sida. Var generaldirektör för WWF och Skogsstyrelsen, och till och med ansvarig för jaktfrågor på Naturvårdsverket. På den sistnämnda posten försvarade hon åsikten att Sverige skulle ha en livskraftig stam av varg och lodjur. Även där tyckte hon att man kunde göra det utifrån kunskap. Bara man informerade den lokalbefolkningen, som fått sina får rivna och sina jakthundar dödade, skull de förstå, och också byta sida. Men självklart är kärnan i denna konflikt känslor och värderingar.

Ett vettigt verktyg när man funderar över frågan vad vi ska med naturen till är ekosystemtjänster. Det är inte skapat av ekonomer, utan av biologer, just som ett verktyg för att kunna vrida och vända på denna laddade fråga. Naturen ger mycket, ja även det mesta livsnödvändiga, men måste också förvaltas på ett hållbart sätt. Biologisk mångfald och fungerande ekosystem är inte bara till för nöjes skull. Sådana faktorer måste vägas in när man ämnar fatta beslut om exploatering, för en hållbar framtids skull.

Ofta delar man in dessa ekosystemtjänster i fyra kategorier:

  • Försörjande ekosystemtjänster: att ekosystemen tillhandahåller råvaror för produktion av exempelvis mat, dricksvatten, fiberråvara och bioenergi. 
  • Reglerande ekosystemtjänster: till exempel luft- och vattenrening, vattenreglering, kolbindning och pollinering.
  • Kulturella ekosystemtjänster: att ekosystemen tillhandahåller naturmiljöer lämpliga för till exempel friluftsliv, rekreation och pedagogik. 
  • Stödjande ekosystemtjänster: är förutsättningen för att övriga tjänster ska fungera, exempelvis fotosyntes, jordmånsbildning och biogeokemiska kretslopp.

När man tänker i form av ekosystemtjänster sätter man alltså in människan i naturen. Också människan är natur, och helt beroende av fungerande ekosystem. Samtidigt är hon satt på jorden som trädgårdsmästare. Hela jorden är hennes trädgård, och hon måste bry sig om varje hörn av den, dels därför att hon redan varit överallt och rotat och ställt till det, dels därför att helheten är beroende av varje del. Om flertalet kan se det så blir det lättare att komma överens om vad vi ska med naturen till.