Skogsbete

Jordbruket i Sverige har alltsedan de första bönderna slog sig ner här varit kopplat till boskapsskötsel. 

I Östra Vätterbranterna, precis som i resten av södra Sverige, var det gamla jordbrukslandskapet därför indelat i utmarker och inägor. Inägorna var åker och ängsmark som hägnades och sköttes för produktion av mat för djur och människor. Inga djur fick beta där förrän skörden var bärgad på sensommaren.

Kor, får, hästar och ibland också getter betade i skogen, oftast utan stängsel och i stort sett all skogsmark nyttjades för detta. Det är först de senaste drygt hundra åren som virkesproduktion hamnat i fokus och skogarna skötts för ett nytt ändamål. Tidigare var det betet och bränder som avgjorde hur marken kom att se ut. Bränderna kan ha uppstått genom blixtnedslag men var ofta resultatet av att människor “slarvat” med eld i samband med odling av rovor eller säd på bränd skogsmark (svedjeodling). I östra småland brann skogarna i snitt tre gånger per århundrade. I dag brinner de i snitt en gång på tre tusen år!

De betade skogarna kom att se väldigt olika ut beroende på markförhållanden, betestryck och brandfrekvens. Gemensamt för de rester av gamla skogar som finns kvar in i modern tid är en stor variation av arter och åldrar på träd, relativt mycket död ved och ojämn täthet mellan trädstammar. Gläntor och öppningar i skogen kunde ha rik växtlighet på marken och har uppstått när man hämtade virke för gårdarnas behov. För de arter som levde i skogen var just kontinuiteten av träd på samma plats av avgörande betydelse, stora kalhuggna ytor förekom inte alls. Särskilt marklevande svampar och andra svårspridda arter minskade starkt när trakthyggesbruket gjorde entré på senare delen av 1900-talet.

Biologiskt rika skogar har alltså nästan alltid en mycket lång historia av mänsklig påverkan men utan det vi idag kallar skogsbruk och skogsvård. Gamla bondeskogar var mosaikartade, här fanns både betade gläntor men också täta partier. Trots viss plockhuggning var barrträdsskiktet aldrig helt borta och gamla oanvändbara träd lämnades kvar. Bete och tramp skapade mineraljordsblottor i markvegetationen och höll lagret av förna tunt, vilket är gynnsamt för mykorrhizasvampar

Länge har skogsbete ansetts olönsamt då virkeskvalitet och volym har blivit lidande och köttproduktion mindre lönsamt. Det är först med miljöersättningar som bete i skogen återigen blivit ekonomiskt fördelaktigt. En skog innehåller inte så mycket foder varför det ofta räcker med 1-2 nötkreatur på 10 hektar skog för att upprätthålla miljön.

Biosfärområdet har i projekt lyft fram skogsbeten som ekonomiskt bärkraftiga, bra för biologisk mångfald och – inte minst – som ett biologiskt kulturarv, en del av bygdens historia. En ökad areal av skogsbeten förstärker också den ekologiska hållbarheten i andra betesmarker (länk till restaurering naturbeten). 

Några av skogsbetesmarkens fördelar ur ett markägarperspektiv:

  • Djuren får tillgång till olika typer av betesväxter under säsongen
  • Regnfattiga somrar ger skogsbeten bra med foder
  • Träden ger djuren skydd mot solsken, vind och regn
  • Skogstillväxten gynnas genom att djuren gödslar marken
  • Skogsmarkens näringstillstånd förbättras
  • Skogen självföryngras vilket sparar kostnader för beskogning
  • Kontinuerligt uttag ur skogen ger återkommande intäkter
  • Miljöersättningar ger en årlig inkomst på 3 500 kr/ha

Skogen som utflyktsmål och som hemvist för många arter finns kvar framöver.

 

Kor, får, hästar och ibland också getter betade i skogen, oftast utan stängsel och i stort sett all skogsmark nyttjades för detta.